” Om att tillverka en snöstjärna”
Ett av de mest kända uttalandena om livet görs av en av de ”stora” grekiska filosoferna.
”Det ogenomtänkta livet är inte värt att leva”
Det outforskade livet är inte värt att leva (urgamla grekiska: ὁ … ἀνεξέταστος βίος οὐ βιωτὸς ἀνθρώπῳ) är ett berömt påbud som lär har sagts vid den rättegång där Sokrates anklagades för att ha korrumperat ungdomarna, varför han dömdes till döden, som beskrivs i Platons Apologia (38a5-6).
Allt som existerar i världen har förutbestämts, planerats och noggrant uttänkts av någon. Vår samtids tanklösa tankesätt är inriktat på att konsumera det som det aldrig tänker på eller om, tills själva konsumtionen börjar få efterverkningar, inte sällan av ett fruktansvärt slag. ”Kom igen pojke, ät alla kakor på tallriken!” Men klaga inte på magont senare…”
Att undvika bittra eftertankar görs bäst genom varsam granskning och eftertanke i förväg. Allt detta finns så vackert inrymt i ”Predikarens” visa ord i Predikaren 12: ”Tänk på Skaparen i din ungdoms dagar, innan nödens dagar kommer och de år blir dina då du säger: Jag hatar hur det blev.” (Min parafras)
Kom ihåg nu! Detta är den samlande uppmaningen till varje förnuftig och medveten människa som står inför vilken uppgift som helst. Vi gör det mesta av vana och behöver inte tänka på att klä på oss (förutom vad vi ska ha på oss den dagen förstås) eller borsta tänderna (förutsatt att vi har några) eller äta frukost, om vi har råd. En miljon saker har vi lärt oss och vi stannar aldrig upp för att tänka på dem. Med andra ord betraktar vi dem som självklarheter och tar dem också för givna.
Det är när man blir kristen som en annan möjlig attityd börjar tränga sig in i denna outforskade livsstil. ”Hälsosam och vördnadsfull respekt och vördnad för Herren är början till visdom”. Hur ofta hör jag inte folk säga saker som: ”Du vet att jag aldrig har tänkt på det!”
För mycket tänkande kan orsaka otaliga sömnlösa nätter. För lite tänkande gör det inte minst på grund av all smärta det innebär att behöva göra samma sak många gånger om innan vi får det rätt. Varje dåre kan lära sig av sina egna misstag, den vise personen lär sig av andras misstag och erfarenheter. Men det innebär att man använder tankeförmågan innan man utför handlingen. Att undersöka en sak och noggrant bearbeta den i sitt eget sinne innan man svarvar träet på svarven är ingen dålig idé.
Så låt oss undersöka hur dessa snöstjärnor tillverkas. När du ger ett barn en sax och en färdigvikt pappersstrut kan de antingen bli förstummade och inte ha den blekaste aning om vad de ska göra härnäst, eller så klipper de glatt av pappret så fort som möjligt och viker sedan upp det och tittar förtjust på sina grova snitt. De har tagit bort saker från helheten och det är just hålen som skapar mönstret. Helheten var till ingen nytta, det är hålen som är hela tricket.
Snittet
Jag sa att jag hade gett barnet en färdigvikt strut. Det var förstås inte utgångspunkten. Innan jag kunde ge barnet en strut hade jag en kvadrat eller rektangel av silkespapper. För att göra snöstjärnan var jag tvungen att göra något väldigt viktigt. Jag placerade en tallrik eller annat runt föremål i önskad storlek någonstans på silkespapperet och ritade en cirkel som jag sedan klippte eller skar ut från kvadraten. För att skära en brödskiva eller en rund pappersbit måste man separera den biten från hela brödet eller kvadraten. Att skära och att separera är att lägga åt sidan. Det hebreiska ordet för att vara helig är ’qadosh’, med rotordet som betyder ’att skära av’. Tillverkningen av en enkel snöstjärna börjar med en helgelsehandling, att separera rundeln från kvadraten. Så skapandet av en enkel fönsterdekoration börjar på exakt samma sätt som det kristna livet börjar: att vara separerad från den gemensamma mänsklighetens massa i syndigt självbestämmande för att bli ett Guds barn, att bli helgad för Guds syfte, att bli avskild från den gudlösa existensens värld för att ansluta sig till Ljusets rike. Det är en medveten och viktig utgångspunkt. Utan den inledande separationen och det ”heligandet” finns det inget liv i Gud.
Varje vacker, riktig snöstjärna börjar som formlös vattenånga i molnet. Det är början på ett plötsligt temperaturfall som separerar vattendroppen från massan, och det är frosten som gör att vattnets inre egenskaper får en form som sedan faller ner på jorden, ner på min ärm eller mitt uppåtvända ansikte. När vi granskar det med våra ögon är det helt enkelt fruset vatten. Vilken lysande form det än har, så är det allt det är: vatten i fruset tillstånd. Och dess formation betingas av någon orenhet i luften.
Att göra hål i helheten
Varje vacker fönsterstjärna är fortfarande, hur fantasifull den än är, bara silkespapper. Men hur den ser ut är allt annat än bara papper. Faktum är att dess skönhet inte kommer från pappret utan från det som har tagits bort från pappret. Det är hålen och deras former som skapar mönstret. Den stora utmaningen är att lämna så lite av det ursprungliga pappret runt som möjligt! I detta avseende är det en annan sorts musik! All musik som berör oss är uppbyggd av pauserna mellan ljuden såväl som tonhöjden och tonlängden på noterna. Det är pausen som framhäver ljudet. Att skapa en paus mellan det hörda och det tysta, mellan det bortklippta och det behållna, är en mästares konst. Till Bachs till grunderna!
Att våga ta bort, att skapa maximal skillnad mellan den enfärgade runda färgen och den önskade snöstjärnan är konstnärens verk med saxen. Det är inte papprets vilja att det mesta ska tas bort!! Pappret skulle sträva efter att förbli intakt! Syftet med silkespapperet var att fungera som ett överdrag för en gåva, handlingen att klippa papperet är ett totalt åsidosättande av vad pappret tror att det är tll för och förvandla det till något det aldrig skulle kunna bli utan min sax. Kommer det att tacka mig för att jag förvandlade en platt rund monokrom disk till en fascinerande dekoration vid jul? Kommer det glatt att acceptera identitetsbytet?
Ser du nu att handlingen att förvandla ett pappersark till en stjärna innebär förluster? Precis som ett vetekorn aldrig kan bli mjöl till bröd utan att fullständigt krossas till förlust av sin egen identitet, så måste pappret tolerera att ”hålen” skärs i det innan det blir en stjärna. ”Vad vi behåller, det förlorar vi, vad vi ger upp, det behåller vi.” Att skära hålen i pappret är exakt parallellt med Guds hand som verkar i våra liv för att göra oss trogna hans avbild, den han har i åtanke, inte den vi skulle söka eller åtrå. Det är i stil med ”fastän han var son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande, och när han hade nått sitt mål blev han källan till evig frälsning” (Heb 5:8-9). Det är väl för Herrens tjänare om det går dem på samma sätt som deras Herre.
Vad kan det vara?
Pappersrundan viks fyra gånger för att forma en kon. Papprets tjocklek avgör ett antal saker. Pappersvikningen avgör möjliga resultat. Ju tunnare sidenpappret är, desto finare och mer exakt reproduceras snitten. Pappersdukens tjocklek, vikt fyra gånger, avgör att ”hålen” blir lika.. Vikten av exakt vikning kan inte överskattas. Kanterna måste läggas exakt. Det är ingen slumpmässig sak att bli en stjärna. Det behöver vara en undersökt bana. Om kanterna inte läggs rakt kommer stjärnan att vara sned och det kommer att saknas former på några av spetsarna. Vikningen betyder en annan sak: du gör snitt på konens två sidor, men varje snitt är per definition ett snitt multiplicerat med 8. Ett snitt ger åtta former. Klipp rätt och ditt arbete multipliceras omedelbart. När vi börjar på konen har vi ingen aning om vad det kommer att bli. Det vikta pappret är inte slutet, slutresultatet är en utvikning från något ännu inte känt till något väldigt annorlunda än startkonen.
” Mina älskade, det är ännu inte uppenbart vad vi alla skall bli, men detta vet vi: När vi ser honom skall vi bli lika honom!” (1 Johannesbrevet 3:1-3)
Så den vikta konen liknar vårt dolda liv, och konen vet inte vad slutet ska bli, skäraren kanske vet om han eller hon har gjort många sådana utskärningar förut. Det är inte lerans sak att klaga hos krukmakaren om vad krukmakaren har beslutat att göra. Vi utmanas att inte klaga på vad som händer i livet eftersom vi litar på att det kommer att bli ett slutresultat som behagar Honom. Inte främst för vår njutning. ”Ingen korrigering är behaglig medan den pågår, men efteråt kommer den att ge rättfärdighetens glädjefyllda och fridfulla njutning”. Naturligtvis ”känner pappret smärta” när vi skär bort bit för bit. Bildligt talat. Men vad händer då? Är pappret min chef? Är det inte min rätt att göra med det som är mitt vad jag önskar? Vad kommer pappret att säga när arbetet är klart? Det kommer att ropa av glädje och säga ”Jag visste aldrig att jag hade det i mig”. Men Gud, den förste krukmakaren, vet vad som finns i leran som ska bli. Och jag som den förste skäraren vet vad som kan bli av en enkel kon av papper.
Det är min erfarenhet av vad som kan bli som gör att jag kan hålla i saxen istället för att låta pappret skära sig självt. Pappret skulle inte skära sig självt alls. Det skulle aldrig säga till mig: ”ske inte min vilja, utan din vilja”. Men om något papper ska bli en stjärna måste någon klippa det till rätt form. Och klippa det för att ge det en form som det hade i sig självt, men inte behövde i sig självt göra med sig självt. Vår sanna mänskliga potential kan bara frigöras och synliggöras genom Guds verkan i oss.
Så ofta är kyrkan en samling av silkespappersrutor med stor potential, men med en medfödd fasa för allt från helgelse till att formas av en suverän Gud för sina syften. Och därför saknas stjärnor. Men massor av fönsterdekorationer.
Åtta eller sexton
Mindre är mer? Slutprodukten blir antingen ett runt papper fullt med olika hål som ser ut som en virkat litet bordsunderlägg eller anti-makassar (om du vet vad det är, räck upp handen), eller så kan det se ut som en stjärna på riktigt. Med åtta eller sexton strålar. (Riktigt flinka kan göra 32) Antalet bestäms av hur mycket du är villig att riskera att skära bort. Om båda ändarna av halvmånen på toppen av konen skärs bort blir resultatet sexton, om du skär bort det mesta av ena sidan blir antalet åtta. En djärvare stjärna kommer att ha färre strålar. Mindre kan då vara mer. Det finns en tendens från Guds sida att förminska oss och lära oss att bli mer och mer fokuserade på de viktiga sakerna och därför vara mindre benägna att sprida oss över mer än vi faktiskt klarar av. ”Han måste växa till, vi måste minska.” ”Jag har gjort det till min uppgift bland er att predika Kristus, och honom allena korsfäst”. Och inte minst Jesu uttalande till Marta om Maria som valde en bättre del visar att även om allt är tillåtet, är inte allt nyttigt. ”Hon har valt den bättre delen” skulle vara lika mycket som att säga, ja, hon kunde ha gjort en 16-udds stjärna men valde en 8-uddig stjärna. Det gör att stjärnformen framträder tydligare.
Tackets och Lumummas
Slutligen, ett ord om de två huvudsakliga formerna som används för att tillverka stjärnorna. Vissa snitt kommer att vara kantiga, taggiga och vassa, snarare typiskt ”manliga”. Vissa kommer att vara rundade och mjuka och mycket mer ”kvinnliga” i sitt utseende. Naturligtvis är det aldrig en fråga om huruvida det ena eller det andra är bättre på något sätt, båda behövs och det är sättet de kombineras på som avgör slutresultatet. De två termerna är hämtade från en svensk psykolog som använde dem om hur vi kommunicerar med varandra. Tacketer är aggressiva, självcentrerade sätt att framföra min åsikt utan större hänsyn till vad lyssnaren tycker. En är ett mjukare, avväpnande och konsensusinriktat inbjudande sätt att tala som öppnar upp där tacketerna slutar. Men det finns en plats för båda. Typiskt i Johannes 3:16-18: ”Ty så älskade Gud världen att han gav oss sin Son, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.” Det är en tydlig ”lumumma”. Mjuk och inbjudande. Men den sista delen i v 18 är motsatsen: ”Den som tror på honom blir inte fördömd, men den som inte tror är redan fördömd, eftersom han inte troget litar på och obetingat tror på Guds ende Sons namn.”
Det blir inte mer ”tackfullt” än så. Varje ”form” har sin plats. Livet är inte det ena eller det andra, och en skicklig person lär sig när man ska använda vad till vem och när. De som strävar efter att blidka och mjuka upp Guds ord genom att ta bort alla ”tacketer” kommer att finna sig själva vara föremål för den skarpa änden av Guds ord. Men då kan det ha blivit för sent att uppslukas av frälsningens ”lummuma” omfamning.
Nu vet du vad min undersökning av detta enkla julpyssel betyder för mig. Jag ritar inte bara stjärnor på samma sätt som vissa ritar krumelurer i adressboken medan de pratar med mormor i telefon. Jag har klippt ut dessa stjärnor i över fyrtio år, om inte femtio. Det började i mitt hem, min mamma lärde mig. Jag har gjort det som barn och samma barn har funnits kvar hos mig och i mig. Jag fortsätter att finna enorm glädje i varje överraskning. För även om jag vet mycket om dessa former och hur de påverkar slutresultatet, blir jag alltid överraskad av slutresultatet. Jag brukar ta den ännu oklippta konen och hålla den mot örat, och jag frågar den vilken sorts form och gestalt den vill ha. Sedan trär jag mina feta fingrar i saxens ögon, tar ett djupt andetag och applicerar det första snittet. ”Det första snittet är det djupaste!”
Var började jag den här diskussionen om en så enkel sak som en juldekoration? Genom att tala om det ogenomtänkta livet. Jag kan inte säga att jag har granskat hela livet på långa vägar, men vissa saker har jag undersökt djupt. Och glädjen i att göra dem fördubblas nu av att se hur de överensstämmer med de andliga sanningar som finns i Guds andra bok. Bibeln.
” Människan skall inte, kan inte och vill inte leva av bröd allena, utan av varje ord som utgår från Guds mun.”
Må din erfarenhet med snöstjärnorna leda dig till denna andra aspekt av att själv vara en stjärna: ”De visa skall lysa som himlens glans, och de som leder de många till rättfärdighet, som stjärnorna för evigt.”
Vad gör jag med de färdiga stjärnorna? Jag laminerar dem i klara plastfickor och sätter dem i varje förnsterruta i hela huset. När ljuset faller på dem utifrån ser de ut på ett sätt, när natten tätnat därute upplyses dessa stjärnor från rumsbelysningen. Det strålar en stjärna..
Teddy Donobauer, Doncaster