Tomt i mannaskålen?
(2 Konungaboken 4)
Ödehus. Bankrutt.
Tomma väggar där bara ramarnas siluetter visar att något hängt, men vem vet längre vad.
Det är som att kliva in i ett ” före detta” Baptistkapell, ”Pietetsfullt restaurerat” dvs ombyggt till sommarbostad, och mötas av dansbandsmusik eller Lady Gagas senaste. Men sångerna som väggarna minns är borta. All lovsång har tystnat. På plankgolvet kan man skönja var bänkarna höll solljuset borta från att bleka tiljorna. Det hörs inte längre fotsteg av människor som bär fram sina liv till altaret. Och de fläckar som syns är inte tårar utan spillt sommarkaffe. Och en och annan ölstopsring.
Där sitter hon på huk i sitt tomma hus. Allt är borta. Allt har utmätts mot skulderna, och ändå är det de som överlevt. På vardera sidan om henne sitter hennes söner, lika modlösa och skuldsatta. Inom kort kommer de att börja betala av skulderna med sina egen livegenskap till sista öret är betalt. Skoningslös och utan förbarmande skall fodringsägarna avkräva sitt skålpund kött. Sådan är lagen.
I sina händer vrider hon inte bara förtvivlan utan även en liten ampull med en dyrbar olja, den sort som har myrhans antiseptiska verkan vid balsameringen av de döda. Den sista smörjelsens olja, lik den Maria Magdala smorde Jesu fötter med. Men det är allt hon ännu äger.
Vad ledde till detta dystra ögonblick i tiden? Alltid och evinnerligen det samma: “Fädernas Synder övergår till barnen.” En kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade till Elisha: ”Min man, din tjänare, har dött. Du vet att din tjänare fruktade Herren. Nu kommer hans fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar.”Elisha sade till henne: ”Vad kan jag göra för dig? Säg mig vad du har hemma?” Hon svarade: ”Din tjänarinna har inget annat hemma än en flaska olja.”Då sade han: ”Gå och låna kärl av alla dina grannar, tomma kärl men inte för få. Gå sedan in och stäng igen dörren om dig och dina söner och häll olja i alla kärlen. När ett kärl är fullt, så flytta det.”
Profeten som dog hade inte betalat sina skulder. Profeten hade försatt sitt hushåll i en så omfattande skuld att räkningen måste betalas av de kvarlevande. Profeten “fruktade Herren” men försummade livet på marken. Bommat och tyst är huset, och snart har fotstegen av de till träldom dömda sönerna slutat röra upp vägdammet. Och vad det kan bli av änkan, vet ingen. Men hon har sin begravning kvar, och lite väldoft.
Hon har haft en gudsman i huset, men ingen Gud för egen del. “Min man, ja han trodde nog på Gud, men jag har bara levt I skuggan av hans tro.” Men om du mister en profet, så står dig tusen åter. Det är gott om dem som skyndar till änkorna efter profeter som tagit slut. Så hon gör just det, vänder sig till den i ropet varande Elisa. “Hjälp mig..” Elisa är dock inte av samma skrot och korn som kvinnans make. Han vet att man inte kan ärva annans tro, inte ta skydd bakom annans tro, inte ha ställföreträdande liv. Det går aldrig. Det enda som bär är den nåd som först bejakar bankrutten och sedan vänder sig till rätt källa för tro och liv.
-“Vad vill du att jag skall göra för dig?
-”Gå in i din kammare, stäng dörren, dra fram alla tomma kärl och dra proppen ur flaskan!”
-“Men Herre, det är ju så lite!!”
-“Det är inget alls om du inte låter det gå..!”
“Sedan hon hade stängt igen dörren om sig och sina söner, bar de fram kärlen till henne och hon hällde i av oljan. När kärlen var fulla, sade hon till en av sina söner: ”Ge mig ett kärl till.” Men han svarade henne: ”Det finns inget mer kärl.” Då stannade oljeflödet. Hon gick och berättade det för gudsmannen. Han sade: ”Gå och sälj oljan och betala din skuld. Sedan kan du och dina söner leva av det som blir över.”” Gå från ett ställföreträdande gudsförhållande till ett eget!
Den icke namngivna änkan i den för oss okända byn har systrar i varenda insomnad församling. Profeterna har tystnat men skulderna till omvärlden står kvar med denna bedövande insikt. Träldom väntar om vi inte tar räkning på situationen. Men om vi tror oss om att kunna hänga ett framtida hopp på någon ny stor, och möjligen importerad, profet, då har vi missat poängen med det tomma huset.
Var det inte en profet av det mindre slaget som sa att han hellre dog än såg stadens omvändelse? Jonå..
Väckelse, var börjar den, om inte i ett erkännande av vår andliga bankrutt?
Teddy Donobauer, Doncaster