”Jag tror bara det jag begriper.”
Manna är allt annat än det som går att begripa. Själva ordet är ”Man hu” på hebreiska och översätts bäst med ”vad är det?”
Men denna fråga ställdes bara av dem som ännu inte hade ätit av det. När de väl insåg att detta är nödvändig föda för resan mellan slaveriet till den egna nationens etablering i löfteslandet så åt de av det sju dagar i veckan utan att vidare begära varudeklaration för vad det kunde vara.
Det heter på latin att ”Gudomens hemlighet” är ett ”mysterium tremendum”, en översanning så bortom människans begreppsförmåga att stum tillbedjan svarar bättre mot dess egenskaper än teologernas förnumstiga kategorisering av ord, ord ord. Som dessutom aldrig blir kött.
Så här i höstens första frostbitna mornar blir mannat extra aktuellt. För det var en produkt lika distribuerad som rimfrost, lika fjällig eller grynig som sådan, och kom till synes efter att daggen hade avsatt sig på varje blad och sten under nattens timmar. Det livets vatten som dagen hade framtvingat ur allt levande fullbordade en av sina cykler och kondenserades till vattendroppar överallt och på allt.
Men det var inte daggen som var syftet, utan ”det bröd som kommer ner från himmelen.” Det är så med allt Andens Verk, det lämnar livets bröd åt dem som hellre vill leva än ifrågasätta. Om du bara kan ta del av det du redan förstår kommer du att tillhöra dem som omkom i öknen för att de inte ville tro att frälsningens syfte var att föra oss ut ur slaveriet in i det goda landet.
Att hänga kvar vid mannat är en bekännelse om att den elva dagars resan från Goshen i Egypten till Kadesh Barnea i Israel fortfarande pågår. Mannat upphör att vara nödproviant först när de äntligen bosatt sig i det land Gud lovade Abraham.
En kruka med 3,6 liter manna förvarades i Förbundsarken tills den försvann. Det var inte längre avsett som föda utan var en påminnelse om en onödighet: fyrtio år och en hel generation förlorad i otrons tassemarker. För att de trots den dagliga försynen vägrade att i tro gå in i det som ”inget öga sett, och inget öra hört, och ingen människas egna hjärtan kunnat tänka ut.”
”Man Hu”? Jag tror inget som jag inte förståndsmässigt kan acceptera. Det förklarar väldigt mycket!
När Jesus hade talat klartext om detta med brödet och hans roll i livets stora hemlighet, lämnade ett antal åtföljare honom för dessa hårda ords skull. Då frågade han de tolv också samma sak. Petrus, den alltid redobogne pratkoefficienten i den konstellationen av Jesus efterföljare svarade. ”Herre, till vem skulle vi gå?”
Kyrkohistorien visar vilka vi gick till för att hämta föda. Vilka springer vi efter nu? Den som ensam har det eviga livets ord? Den Ande vars huvuduppgift är att likt daggen torka upp för att lämna panis angelicus, änglabrödet i våra händer? Ur vilka usla brunnar öser vi nu?
Varför är vi då så ämliga? Och varför trampar vi ännu Sinais sand?
Mina fötter längtar att stå på den himlajord som är hans rike!
Maranatha!
Teddy Donobauer, Doncaster