Aposteln och Episteln
På frågan: “Vad är en epistel” visste en söndagsskolelev att svara, “det måste vara apostelns fru.” Ett ögonblick av muntra munvinklar så är den tanken ur världen. Men frågan är inte därmed nöjaktigt besvarad.
Både apostel och epistel har samma grundord: “stello” (grekiska) Och detta verb motsvarar vårt “sätta, sända, ställa, lägga”. Om det föregås av prepositionen “apo” talar det om att någon har sänts från någon annan än den som är sänd, varför betoningen ligger på den Sändande och inte på den som är sänd. Det är inte sändebudet som är viktigt utan budskapet som den sändande har avsett att nå mottagarna. Det som den sände är sänd att vara en länk till är att budskapet når fram till mottagarna med det innehåll och den mening som Avsändaren avsåg! Det som behöver “apostelleras” blir vid mottagandet “stello” med prepositionen “epi” som betyder “till”. Det utsända blir det tillsända. Om den som förmedlade budskapet la sin egen senap till budskapet händer det inte sällan att det sända inte, vid mottagandet, är likt det som en gång sändes. Då har “apostello” inte blivit “epistello”.
Enklare sagt: Det budskap som den sändande har sänt måste efter överföringen vara detsamma hos mottagaren som det var hos avsändaren. Episteln är den mottagna försändelsen. Fatta då vilken utmaning det är att stå upp som förkunnare! Jag kanske sparkar in öppna dörrar, men när ni ser detta samband mellan Apostello och Epistello då förstår ni varför aposteln Paulus lägger stor vikt vid “Vi predikar inte oss själva”. (2 Kor 4:4) Eller varför Jakob i sitt brev manar “inte många av er skall uppträda som lärare, ty dessa bedöms med strängare mått” (3:1). Ni förstår då också tyngden idet som Petrus skrev i sitt första brev om hur budskapet kom oss till del:
Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De försökte förstå vem eller vilken tid Kristi Ande i dem syftade på när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Det budskapet har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, gav er evangeliet – ett budskap som änglar längtar att få blicka in i.
1 Pet 1:10-12
Men hur skall det förstås? Tolkningarna är ju hur många som helst! Även det vet Petrus att förklara:
Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en dyster plats tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. 20 Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning. 21 Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.
2 Pet 1:19-20
Det budskapet. Definitivt det ursprungliga, det som är “givet åt alla de heliga , en gång för alla.” Judas brev v 3. “ Mina älskade, trots min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning fann jag det nödvändigt att skriva och mana er fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.
Apostlar var det. Och här uppstår viss förvirring. När kyrkorna skapat sin teologi har ordet apostello övergått från att vara en beskrivning av en specific relation mellan Ordet som sänder någon med sitt ord till några andra för vilka det ordet har gränslös betydelse, till att beskriva en hierarkiskt titulär ämbetsfunktion i en kyrkopolitisk maktfördelningspyramid.Det ingen nytestamentlig apostel föreställde sig var att de skulle bedömas efter något annat än efter den “epistel” de frambar. Det är på frukten trädet känns igen. Inte på att det rasslar i löven. Och när vi begrundar hur det är skrivet inser vi att apostello måste leda till epistello. Det som Kristus sände apostlarna att göra var att människor som hörde budskapet själva blev “Kristusbrev”.
Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi, som vissa andra, rekommendationsbrev till er eller från er? Nej, ni är vårt brev, skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev skrivet genom vår tjänst, inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan.
2 Kor 3:1-3
Men det var inte bara de tolv ursprungliga som blev utsända. Varje människa i vilken Kristus tagit form och säte är per definition en utsänd. Missionsbefallningen är Marschorder för alla de heliga. “Ni skall bli mina vittnen” betyder att de som hör budskapet också blir det. De blir alla nya Kristusbrev. När och om den utsände ankommer till någon mottagare blir dess uppgift att förmedla ett så omskapande budskap att det inför dennes ögon uppstår “epistlar”, dvs Kristusbrev. (Det är denna verkstad som är den kristna församlingens existensberättigande.)
Vad ankommer hos de människor till vilka jag anländer? Vad lämnar jag efter mig?
Kyrie eleison!
PS De som vill fördjupa sig i frågan om apostlar måste jag hänvisa till en lång engelsk bloggtext: So we have no more apostles?
Teddy Donobauer, Doncaster