En torsdag kväll, en typisk Glasgwegian gråblöt, kol-os-dimmig afton där de blekaste gatskenet spökar till hela tillvaron. Genom betongkasernrnas fönster strålar tvapparaterna med sitt förljugna löfte om lättnad från slitet för överlevnaden, lättnad eller åtminstonde en stunds nirvana ifrån det. Mellan huskropparna sprang eller släntrade grupper av barn i olika Fortsätt läsa