Ordet ”fundamentalister”. Det kan vara på sin plats att ge en alternativ förståelse av vad det ordet innebär. Å ena sidan och å andra, liksom.
I följande liknelse berättar John Warwick Montgomery, hur den kristna teologins självmord går till. Jag återger den fritt efter originalet och med författarens tillåtelse.
”Det var en gång ett lag byggnadsingenjörer, som givits uppgiften att fortsätta bygga en magnifik katedral, som redan under många år hade varit under byggnation. Bygget hade förtjänstfullt uppförts genom den hängivenhet och den kunnighet, som gångna tiders ingenjörer hade bistått med. Några av de nya ingenjörerna började, efter en grundlig inspektion av det befintliga bygget och ritningarna, att ifrågasätta de arkitektoniska ideer, enligt vilka bygget dittills hade fortskridit. De menade, att ritningarna innehöll en rad felaktigheter och strukturella motsägelser. När de av sina kollegor ombads precisera, vari dessa fel och motsägelser faktiskt bestod, förklarade de, att byggnadsstilar ändras efter hand och att de gamla planerna innehöll strukturideal av förgången, och därmed föråldrad, arkitektur. Dessa stilarter stod i en total motsägelse till den samtida, moderna och mera avancerade nivå, till vilken arkitekturen hade utvecklats. Några ingenjörer gjorde då gällande, att detta förhållande knappast gjorde de ursprungliga ritningarna felaktiga eller motsägelsefulla. Förresten var det arkitektens sak att rita planerna, byggnadsingenjörernas uppgift var helt enkelt att bygga efter ritningarna. Majoriteten gick emellertid på kritikernas linje. Nu ville man emellertid inte öppet framstå som kritiker av arkitekten, som en gång hade ritat byggnaden, och därför tog man till några särskilda knep.
- För det första argumenterade man, att planerna i sitt befintliga skick visserligen var felaktiga, men att man inte kunde lasta arkitekten för detta. Det hade varit ritarnas misstag och felritningar som förstört ritningarna. (En del hårdnackade ingenjörer påpekade att arkitekten alltid är ansvarig för ritningen, oberoende av hur många ritare som varit i farten, men den invändningen viftades bort.) Sålunda försökte man nu att sålla bort ritarnas misstag och leta fram arkitektens ursprungliga intentioner i de felaktiga ritningarna. Problemet var emellertid, att man endast hade de planer att gå efter, som innehöll de påstådda felen. Man kunde inte komma överens om vad som kunde fastställas vara arkitektens intentioner och ritarnas fel. En mera radikal angreppspunkt på problemet föreslogs då. (Det behöver väl inte sägas, att medan diskussionen pågick låg bygget helt nere.)
- Ingenjörerna argumenterade nu, att man helt hade missförstått syftet med planerna. Det hade aldrig varit meningen att dessa planer skulle följas till punkt och pricka, nej, kontakten med dessa planer syftade till att ingenjörerna skulle utveckla sin egen inre sensitivitet för sann byggnadstekniks existentiella verklighet. Nu var problemet emellertid det, att varje ingenjör utvecklade denna sensitivitet på sitt eget sätt, och man kunde inte komma överens om hur byggnationen skulle ske. Total förvirring uppstod, och ett tom rasade samman, medan debatten pågick.
- Då kom en särskilt framstående och lysande ingenjör på iden, att allting i ritningarna egentligen var symbolspråk, som syftade till att förklara arkitekten. Genom planerna kunde man rekonstruera en korrekt bild av arkitekten. Snart nog upptäckte man emellertid, att om allting i ritningarna skulle förstås symboliskt och ingenting bokstavligt, då kunde ingen ingenjör klarlägga hur någon enda strukturdel i praktiken skulle se ut. Och vad värre var, man kunde inte alls förstå, hur den redan byggda katedralen kommit till överhuvudtaget. De tidigare ingenjörerna måtte ha haft kunskaper, som inte nu fanns tillgängliga. Fler ordstrider följde och en väggsektion av katedralen gav vika.
- Nu hände sig emellertid, att folket för vilket katedralen egentligen byggdes, började bli mer och mer irriterat och upprört. De ville inte göra bruk av den halvfärdiga katedralen, för risken att bli träffad av nedfallande murbruk och kollapsande valv var för stor. De ojämna golven gjorde, att risk förelåg för allvarliga skador. En del av folket ansåg, att det borde vara hög tid att byta ut en del av ingenjörerna mot sådana som kunde jobba, inte bara prata. Detta tal upprörde ingenjörerna, gjorde dem nervösa och ivriga att hitta något sätt att lugna ner folket. Till sist började några av dem att försöka lugna folket med att förklara, att det egentligen inte fanns någon arkitekt alls. Det viktiga var folket, för vilka katedralen byggdes. Alla kunde delta i att dra upp de nya planerna för folkets gemensamma arbete. Tidigare generationers ritare hade gjort sitt. Nu var det deras tur att rita nya meningsfulla planer för deras egen tid. Märkligt nog föreföll detta att reta upp massan ännu mer. Folket tycktes föreställa sig, att det självfallet måste ha funnits en arkitekt. Den hittills byggda delen gav varje antydan om intelligent planering och genomtänkta planlösningar, ända ut i minsta detalj. Folket började uppträda hotfullt mot ingenjörerna. Somliga tog sig till och med friheten att påstå, att det var ingenjörernas fel, att byggnaden höll på att förfalla. Man gjorde allmänt narr av ingenjörerna som yrkeskår.
- I denna kritiska situation började en vältalig och högljudd ingenjör att försöka övertyga massan om att det som han och de andra gjorde egentligen var en hjältemodig handling. Trots att de ursprungliga planerna hade förvanskats och misshandlats under århundradenas lopp, så kunde han korrigera och utvidga dessa hopplöst naiva och primitiva ritningar genom att direkt kommunicera med gångna tiders ingenjörer genom andliga seanser. På så sätt kunde de ledas genom den labyrint av föreställningar, som planerna gav uttryck för, och komma fram till en riktig förståelse av byggnadsteknikens verkliga kärna. Istället för att betraktas som en heroisk återupptäckare av eviga principer betraktades denne ingenjör som en stollig tönt av både folket och merparten av sina kollegor. Det var bara massmedia, som intresserade sig för hans galenskaper. Man menade, att detta hade nyhetsvärde, och det blev feta rubriker för varje ny galenskap som denne föreslog. Han blev lika mycket nyhetsstoff som de senaste skandalerna i societeten.
På detta sätt kom det månghundraåriga bygget att förfalla. Det hände, att de fallande stenarna inte bara dräpte dem som hade älskat sitt hus utan också en del av de ingenjörer, som var ansvariga för dess förfall. Patetiskt nog fanns det, ända till sista ögonblicket innan de sista restema kollapsade, en liten klick ingenjörer, som fortsatte att insistera på att man kunde rädda bygget om man omedelbart återvände till de ursprungliga planemas instruktioner och om man underordnade de nutida stilartema och modefasonerna under arkitektens planlösning. De påtalade, att det i de ursprungliga planrna inte förelåg några fel och misstag utan att dessa påstådda ting var en produkt av ingenjörernas ovilja att följa planerna. Men denna lilla klick kunde inte göra sig hörd i mängden av oljud från det kaotiska arbetet. Varje ingenjör byggde nämligen till sist på sitt eget sätt utan hänsyn till vare sig plan eller andra ingenjörers verk i forntid eller nutid. Rösterna drunknade också i dånet av fallande murverk, rasande bjälk-
lag och ropen från döende människor. Och slagregn föll, och flodvågor steg upp, och stormar blåste på katedralen. Den föll, och stort var dess fall.”
Någon förklaring behöver denna liknelse egentligen inte. Den som har följt utvecklingen inom teologin och bibelforskningen känner igen de moderna ingenjörerna i liknelsen. Den som tillhör Jesus Kristus känner igen katedralen som Guds heliga tempel i världen, en gång byggt på apostlarnas och profeternas grund: Jesus Kristus. Byggets planer är Guds hela rådslut i gamla och nya testamentet. Ritarna är bibelböckernas mänskliga författare. Folket som dödas av den kollapsande ruinen, det är läsaren. De obstinata, konservativa ingenjörerna är konservativa bibelforskare, allmänt nedlåtande kallade fundamentalister”.
Jag är en av dem.
Teddy Donobauer, Doncaster