Under ett antal år för flera decennier sedan var jag på olika undervisningsuppdrag bakom den dåvarande järnridån både medan den stod där och under årtiondet efter dess fall.
Det som sker nu är ekot av vad som skedde då.
Ett utsnitt ur den ryska björnens bravader återberättas här.
Stillsamt.
…….
Maia
Hon satt så stilla. Händerna arbetsmätta, löst sammanflätade. Inga vita knogar av spänning eller vrede. Vi var där hos henne för att gratulera henne på den 91:a födelsedagen. Bostaden var en enkel ilsket grönmålad stuga på den lettiska landsbygden. En vask med bara kallvatten, vedspis med vattenvärmare i zinkplåt, sotigt runt spisen, vitkalkning högst nödvändig men utom ekonomisk räckhåll. Gardiner av gråmurriga syntetfiber, men funktionella nog att hålla draget från enkelfönstrets frostblommiga glas från rummet, och tätvävda nog för att utesluta spionerande ögons tillgång till det som hände i rummet.
Det hände inget i rummet. Allt hände i rummet. Eftertänksamt och med många långa pauser berättade Maia sitt liv. Hennes långsamhet smittade av sig på oss tre ungdomar, alla under 60, och vi satt så stilla att de knirkande stolarna också teg. Hon berättade om livet som barn på bondgården, om dråpliga minnen av överskeppningar från Daugavas ena strand till den andra med en kalv och femton hönor i en flatbottnad eka, om den ryska ockupationen och de ideliga nattliga förhören och sökandet efter dissidenter och kollaboratörer med sovjetstatens fiender. Om hur hennes far och vuxna bröder släpades ut en natt och försvann från jordens yta, fast det visade sig senare att de bara nödtorftigt avrättats och dumpats i en märgelgrav några hundra meter från gården.
Hon satt så stilla, trots så många turbulenta upplevelser under så lång tid. De stora pigmentfläckarna på händerna bildade inga mönster i luften, hennes nästa blåa naglar repade inte över stolskarm eller klänningstyg. Dramat fanns bara där i den lågmälda berättelsen, i ögonblickscener från deportationen till Sibirien. I de ändlösa tågsätten med ouppvärmda boskapsvagnar i vilka den lettiska befolkningen stuvades som vore de bara slaktfän. Under resans gång frös några ihjäl, deras kläder slets av de ännu något varma kropparna och hamnade i lager på lager på andra klena som också snart nog gjorde de förra sällskap i likstela högar.
Umbäranden, ordlös nöd, hunger, törst, förvirring, rädsla att mista livet, men så småningom: fruktan att livet som det nu var aldrig skulle sluta. Elva dygns mardrömsresa till ett internerings och omskolningsläger djupt inne i den sibiriska granskogen. Alla vägar spärrade av vaktposter och taggtråd. Allt fångat, all frihet tuktad, all mänsklighet satt på undantag.
Vi vågar inget fråga, vi begär inga förtydliganden, vi är fångade av denna milda rapport från helvetet, vi fångas av en makt som sätter tidens och rummets trångboddhet ur spel. Mest av allt: vi märker inte en ton av bitterhet, inte en susning av hämndlystnad, inte en stavelse av anklagan eller ens klagan. Hon bara berättar sitt liv. Vi sitter där utan att för ett ögonblick vara upptagna med våra egna berättelser, vi sitter i ett helgat rum där en genomskinlig och kristallklar livshistoria flackar som eldslågor över väggarna och flammar inne i våra egna tankar och hjärtan. Vi är stumma, inte av förundran över det onda som hon upplevt, utan av den mildhet med vilken ondskan avkläs i hennes berättelse.
Hon sitter så stilla. Vi samlar oss så småningom och tar fram den medhavda födelsedagskakan som någon bakat åt henne. Vi ordnar kaffebordet och vi delar födelsedagsfest med Maia. Fram på natten lämnar vi henne motvilligt. Hon kysser oss på kinderna och bjuder oss att fara i frid.
Vi far och ingen vet att säga något, alla vet att inget finns att säga. Vi har mött något bortom rätt och fel, bortom ondska och godhet.Nästa morgon utanför kyrkan möts vi av beskedet: ’Maia kom aldrig i säng i går, hon gick in den eviga vilan istället.’
Teddy Donobauer, Doncaster