Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”
Allt skapat är annorlunda än människan. Allt annat är skapat till sin egen avbild. Kor blir aldrig kråkor. Dyngbagge blir aldrig fjäril. Nötskrikan aldrig Näktergal. Gris kan inte uppträda som landsknekt, men landsknekt kan bete sig som ett svin. Människan och endast människan är skapad för att bära annans bild än sin egen. Det är bara människan som har valmöjlighet att antingen vara bärare av sin Skapares avbild, eller genom att medvetet välja bort denne bara ge uttryck för det tomma skalets desperation efter att vara ett JAG utan ett motsvarande Du. När det mänskliga men gudlösa jaget sätter sig högre än den som skapat Jaget till sig egen likhet då syns gudomen aldrig mer.
Det oerhörda i människans skapelse är att den Gud som givit sig till känna som “Jag Är” har avsatt denna medvetenhet om det egna jaget i varenda man och kvinna som någonsin fötts. Men i det ögonblick dessa individer kastar loss sitt jag från det ursprungliga Jaget övergår det sunda Gudsavtrycket i människan till sin motsats: från ett underordnat jag till ett Ego utan annan gud än sig själv.
Värre avgudar har världen aldrig sett.
Bibelns hela budskap handlar om just och nästan endast detta: Jagets förlust till förmån för Egot. Och den oersättliga omvändelsen.
Vem är det Gud ständigt söker? Den förlorade identiteten. Människosonen har kommit för att uppsöka det som var förlorat. Inte bara de som gått förlorade utan även det som de förlorat. Sig själva. Sin essentiella tillvaro som ett derivat av det gudomliga har dessa skapelser ersatt med ett ideligt självförgudligande som dessvärre aldrig når några andra höjder än de som kan förklaras genom det urartade missbruket av alla Guds gåvor. Det krävs Gud för att vara människa.!!!
Och har du sett: sida upp och sida ner påtalar Guds ord denna räddningsplanka. “Vet ni inte att Kristus bor I er, vill ta gestalt i er, bo I er, uttrycka sig själv genom er. Vet ni inte att det gamla egot är den fallne Adams arvedel, vet ni inte att det bara finns en väg till liv, genom att dö från det egofästa jaget till det Jag är som Hans? Ditt dop, hur det än var, borde ha varit en begravningsakt av det avfälliga och gudstridiga jag som aldrig underordnar sig vare sig det första eller något av de andra buden. Det knoppande människobarnet säger tidigt “kan själv” och många växer aldrig ur det, ens om det varit döpta in i den eller den kyrkan och suttit av ett kvarts liv i en idog motvilja mot att få liv genom att dö.
Att prata församlingsliv utan att förstå dess mest centrala uppgift reducerar Kristi kropp till väntsal för resande utan uppehållstillstånd i tiden. Dess uppgift är emellertid att ge Gud en möjlighet att återskapa sin egen avbild i dessa lerkärl, dessa söner och döttrar av jorden som utan “Ruach HaKodesh” (Helig Ande) aldrig blir mer än en stoftets höttande näve mot krukmakaren vid sin drejskiva: -“Vad sysslar du med?”
-”Jag sysslar med samma pyssel som i lustgården: “att göra människan till vår avbild.”
Därför sände jag min egen Son.
Teddy Donobauer, Doncaster