Jag ser..
De kom till Betsaida. Där förde man fram en blind till Jesus och bad honom röra vid mannen. Då tog han den blindes hand och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade händerna på honom och frågade: ”Ser du något?”
Han öppnade ögonen och sade: ”Jag ser människorna, de går omkring men de ser ut som träd.” Då lade Jesus händerna på hans ögon igen,** och nu såg han bra** och var återställd och såg allt tydligt och klart. Jesus skickade hem honom med orden: ”Gå inte ens in i byn!”
När man i allmänt tal använder begreppet ”dubbelseende” menar man att de två ögonens vittnesbörd till hjärnans syncentrum inte synkroniseras av hjärnan utan lämnar en synnerligen oskarp och förvirrande synupplevelse som i mitt fall leder till våldsamt illamående och omedelbart golvläge. När diabetes manifesterades var det just genom att jag under bilfärd inte kunde tolka vägmärkena längre, allt var ur fokus och självklara och välkända landmärken var obegripliga.
I det andliga livet finns detta i en helt annan bemärkelse. **”Jag tror, men hjälp min otro!” ”Jag ser, men ser människorna som träd på vandring.” Jag ser vad det står men förstår inte vad som står!” **Känns det igen?
I umgänget med människor är detta inte bara den seendes ensak utan handlar också om det förvända taskspeleri som människor driver med sin omgivning som mottagare av den bild av sig själva som de vill bli sedda som, trots att den inte sällan är en bild framvuxen ur självbedrägeri. ”Du säger om dig själv att du är rik, framgångsrik, välbeställd och i harmoni med dig själv och allt.” **”Och du vet inte att du är naken, fattig och blind.”
Om du inte vet det om dig som är ditt verkliga tillstånd så är det sannolikt så att andra ser dig som du vill bli sedd. ”Jag är mätt, jag saknar inget, så lämna mig i fred.” **Men de som har erfarit den dubbla välsignelsen av ett seende som reparerats i mer än ett avseende och i flera steg, de ser! Det hör till vår svaghet att vi ofta finner oss ha så bråttom i vårt tjänande FÖR Gud att vi ser människor som ”träd på vandring” utan att varsebli människan i sig, utan ser dem bara för vad de är för mig. Men människor är inte mina nyttoobjekt. Deras roll är inte att spegla mig eller min ”tjänst”. Deras Gudgivna uppgift är att återspegla Hans härliga helighet.
Markus återgivande av helandet i Betsaida visar detta möjliga tvåstegs ”under” i all sin komplexa ordning. En blind bespottas för att helas… Hoppla, Donobauer, vad ser du? Han får Herrens händer lagda på sig, men bara lite händer. Ett andra skeende måste till för att mannens varseblivande av sina medmänniskor ”humaniserar” dem till sin verkliga status. ** De må ha synts som ett men är i själva verket något annat. ”Vad ser du nu?”
**Det syns mig vara en kritiskt väsentlig fråga till följd på all kristen verksamhet: nu när du har gjort allt detta för dem, hur ser du dem?
Att se dem med Guds ögon är att se dem som…. fyll i resten själv, bästa mannait!
Det är till och med så att det frekvent i Guds ord görs en omvänd koppling mellan människor och träd, mellan träd och människor. Nog sagt om detta:
”Salig är den som inte följer
- de gudlösas råd,*
- som inte går in på[a] syndares väg*
- och sitter bland föraktare,*
2 utan har sin glädje
- i Herrens undervisning[b]*
- och begrundar [c]hans ord*
- både dag och natt.*
3 Han är som ett träd,
- planterat vid vattenbäckar,*
- som bär sin frukt i rätt tid*
- och vars löv inte vissnar.*
- Och allt han gör, det lyckas väl.*
4 Sådana är inte de gudlösa,
- de är som agnar[d]*
- som skingras för vinden.*
5 Därför ska inte de gudlösa
- bestå vid domen,*
- inte syndarna*
- i de rättfärdigas församling.*
6 Herren känner
- de rättfärdigas väg,*
- men de gudlösas väg*
- leder till fördärvet.*
”Vad ser du?”
”Jag ser människor som om de vore träd på vandring.”
”Vart är de på väg?”
**Fördärvet, vad är det?
”Med hörande öron höra de dock inget, med seende ögon ser de dock ingenting.”
Teddy Donobauer, Doncaster