“Tronskifte, Drottningen är död, länge leve Konungen”
För bara en kort sedan lämnade Elisabeth II sin tro och avslutade sin tid på jorden. Vid 96 års ålder och efter en regeringstid utan motstycke i de förenade kungarikena lämnade hon över tron och spira och riksäpple till sin son King Charles III. Allt detta är nu del av vår historia. Ältat och omdebatterat, absolut upphöjt till monumental världshändelse och något som ingen behövde vara oviss om. Media talade i veckor om inget annat, och i efterdyningarna analyseras varenda handrörelse och varenda min som de deltagande uppvisade inför mediabevakningens argusöga.
I allt som sker och som synes ske utspelar sig alltid en annan berättelse, men den ser få. “History”, det engelska ordet alltså, kan delas på mitten och då blir ordet en deklaration över en historiesyn som är förbehållen den som vet att Gud är Gud. Det är nämligen inte längre bara vår historia utan det är nu också “His Story” dvs “Hans berättelse”. En berättelse som vi inte bara betraktar utifrån som när vi läser Gibbons “Det Romerska Rikets Uppgång och Fall”, utan en berättelse som innesluter oss själva i ramberättelsen och som medför att vi är aktörer och inte enbart åskådare. “His Story” är vi och vår interaktion med varandra över tid, men också vår interaktion med Berättaren själv. När alla böcker skrivits om människor och när allas livshistorier nått sista sidan i de böcker som ligger till grund för vår räkenskapsdag då kommer de att uppvisa endera att också vi har haft ett tronskifte, eller att vi fortfarande är vår egen kung och Gud. De tronskifte som vi nyligen åsett i United Kingdom är nämligen en liknelse som stadfäster evangeliernas innebörd för alla människor i all tid.
Du föddes som avkomma till den Adam och Eva som var skapade till att vara ett levande bevis på den Gud och Skapare som gav dem existensberättigande och biologiskt liv. Deras bestämning var inte självets förverkligande utan Guds förverkligande. Allt annat är skapat till sin egen avbild och har inget behov av att söka sig själv, de är sig själva. Det är bara vi som har identitetsproblem. Ingen alpacka söker någonsin efter sitt puma jag. Ingen sjögurka vill bli kaskelot. Det är förlusten av Jag Är som gör att vi är som vi är. Som jag upprepar med dårens envishet: Människan är bara människa om Gud finns i henne. Det krävs Gud för att vara sann människa. Det var det Jesus as Nazareth demonstrerade I 33 år. Aldrig för ett ögonblick mer än människa, men heller aldrig för ett ögonblick mindre än Gud. Men valde att vara gudsmänniska för att inför en hel värld och för all tid visa hur den förste Adam var tänkt att vara. Därför envisas den Helige Ande med att hävda att den förste Adam är en typ och förebild för den andre Adam. Med det undantaget att den andre Adam är fullvärdig människa men utan synd. Det har aldrig varit människans bestämning att vara sig själv nog. Därför är just selfien ett andligt testamente på en korrupt mänsklighets värsta sida: sin upptagenhet med sig själv. På tronen i hennes liv sitter ett sjukt ego, inte en levande “jag är”. Det är därför som lagens tio bud börjar med kardinalsynden. “Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig.”
Alla andra synder blir möjliga bara då detta första bud har brutits. Om Gud detroniseras, har den rättmätige Kungen tvingats i exil, till abdikation, till fängelsehålorna. Det illustreras i Bibeltexterna på många sätt. Genom Domarboken ekar en och samma fras: “På den tiden fanns ingen konung i Israel, varje människa gjorde så som hon själv ville.” Dom 17:6 Där Nya testamentet tar vid uttrycks det på detta vis: “En sken av gudsfruktan, men utan all kraft. Ett självvalt gudstjänstväsende. “ “De väljer åt sig sådana som kliar dem i öronen.”
Den starkaste bilden för denna totala “avkragning” eller palatskupp vid vilken Kungen avsätts ges också i 1 Samuelsboken 8:5-8
“Då samlades Israels alla äldste och kom till Samuel i Rama och sade till honom: ”Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla andra folk har.”
Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: ”Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till Herren. Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till folket i allt de säger till dig. Det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat som kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergett mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig.”
I det gamla förbundet är det Guds folk som själva väljer bort Herren att vara konung över dem. Det valet görs alltså av Gudsfolket själva. Att Samuel, den siste i raden av domare under “tolv stats förbundets tid”, dvs hela tiden från ankomsten till Kanaan till valet av Kung Saul, är förtvivlad förstår vi. Men Herren lugnar honom med att säga att det inte är dig de förkastar, men mig till att vara härskaren över deras liv. De vill ha ett tronskifte där den som efterträder den avsatte är dem själva till behag. När Samuel har läst upp för dem vad en kung efter deras eget hjärta kommer att kosta dem svarar de ändå: “Nej, vi måste ha en Kung över oss. Vi vill också bli som alla andra andra folk. Vår kung skall döma oss. Han ska dra ut framför oss och föra våra krig.” Resten av Samuels, Krönike och Konungaböckerna beskriver konsekvenserna. Och de stora och små profeterna summerar utvecklingen.
Vi som lever nu börjar inte våra liv i en nation som är skapad och formad av den Gud som uppenbarar sig för dem i elden på berget. Vi slår upp våra ögon till ett liv i ett rike som kallas “Mörkrets välde”. Vi är under en annan konung än Kristus när vi föds in i världen. Förutom att födas med rätten till en nationalitet och ett pass som bevisar att vi är medborgare här, sitter vi också obönhörligen fast i “hela den världen som är i den Ondes våld.” Vi är inte födda fria för att sedan förslavas, vi är födda till slaveri precis på liknande sätt som varje israeliskt barn var född under Egyptens slaveri lagar. Vi har en kung över oss som aldrig visar sitt ansikte tills dess vi möter Förkunnelsen om honom om vilket det sas att han var Guds Smorde Konung. Då vaknade han som gör anspråk på den värld i vilken vi lever och gör vad han kan för att hålla oss alla slavbundna så länge det går. Därvidlag har han inget emot att vi satsar livet på självförverkelse och egocentrism. Så länge vi inte har avsatt honom som ligger bakom all gudlöshet och böjt våra knän för den rättmätige konungen är vi fast. Sen får ni trixa med språket och kalla era fängelsehålor för Frihetens forum så mycket ni vill. “Mina ord är sanning och sanningen skall göra er fria.”
Därför är varje ansats till evangelisation detsamma som en kallelse till Honom som är insatt till Konung. Och till att du avsätter den som sitter på ditt hjärtas tron och tillåter Honom som har köpt dig med sitt eget blod att bli den som tar kommandot I ditt liv så att du blir vad människan från början var ämnad till. En realisering av Guds närvaro i världen.
Vi talar tronskifte. Har det skett i ditt liv? Hänger du fast vid den som har suttit på din tron så länge du levt, eller har den gamle kungen eller drottningen dött för att släppa in den nye? Om du är kvar under den gamla regeringen tjänar du en död monark. Förvisso kommer många britter inom kort säga att Elisabeth II var bättre än Charles III. Och många kommer att göra ett minne till sitt altare och tillbe sin avbild av den som är borta. Och många som lever under Kung Charles III kommer att säga: “Inte min konung”. Det är ju redan idag många som är “fromma” men inte låter Kristus vara Herre i deras liv. De säger gärna att Jesus är hjälpare, men undviker honom som Kung nu.
“Då sa Jesus till de skriftlärde: Den som inte erkänner mig inför världen, kommer inte heller jag att kännas vid inför Fadern.”
Ska man leka “Kungen på berget” leker man med den eviga elden.
Teddy Donobauer, Doncaster