För helhetens skull, en hel psalm. 42.
För körledaren. En vishetspsalm
Som hjorten längtar till vattenbäckar,
av Koras söner.
så längtar min själ efter dig, o Gud.
Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma och träda fram
inför Guds ansikte?
Mina tårar är min mat
dag och natt.
Ständigt säger man till mig:
”Var är din Gud?”
Jag utgjuter min själ
och minns hur jag gick
bland folket,
hur jag vandrade med dem
till Guds hus,
med jubelrop och tacksägelse
i skaran av högtidsfirare.
Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
Min själ är bedrövad i mig.
Därför tänker jag på dig
i Jordans land
och på Hermons höjder,
på Misars berg
Djup ropar till djup
i dånet av dina vattenfall.
Alla dina svallande böljor
sköljer över mig.
Om dagen sänder Herren sin nåd,
och om natten
är hans sång hos mig,
en bön till mitt livs Gud.
Jag vill säga till Gud, min klippa:
”Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?”
Det är som att man krossar mina ben
när mina fiender hånar mig
och ständigt frågar mig:
”Var är din Gud?”
Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
Två gånger upprepas I denna psalm denna avgörande fråga: “Var är din Gud”.
Ett pärlband , en kaskad, ja, en storm av följdfrågor kan anfalla som en gräshoppssvärm i Kenya. Den lämnar förödelse och inte minsta blad, inget tecken av liv.
Det inledande nödropet sätter tonen. Den som ännu är lika desperat som hjorten after sitt vatten nöjer sig inte med surrogat. Nöjer sig inte med inspelningar av vattens sorl, blir inte mätt på ett fotografi av livets bröd. Tills hungern efter att bli uppfylld i mitt innersta av den enda essentiella förutsättningen för att vara sann människa, nämligen att vara ett tempel åt Gud, är uppfyllt, kommer min själ att ropa: “Var är min Gud”.
Omgivningen skulle kanske aldrig komma på tanken att fråga mig just den frågan. Om jag sade att det fanns en Gud i mitt liv skulle de kanske med häpna munnar fråga, “Har du ens en Gud?” Oj, där kom en oxpik. Lever jag så att bara Gud är en förklaring för det liv jag lever, eller kan allt förklaras med enbart jordiska termer? “Jag kunde inte tala till er som till andliga människor, utan bara som till de som ännu lever i köttet.” Och köttet kan bli hur religiöst som helst utan att Gud, sådan som Han är, syns ens som den tunnaste månskära. Min skugga faller över solen..
Vad skall det till för att mitt liv skall generera frågan?
I varje fall kan frågan aldrig få ett korrekt svar om denna min Gud bara är min Gud. Det kan ju vara så att jag ännu lever i ett pågående brott mot det första av alla buden. “Du ska inte snickra åt dig en egen Gud.” Antingen har vi en egen Gud, som då dessvärre inte uppvisar några likheter med “den Gud som är”, eller också har vi alla en och enda Gud, som nogsamt talar om att “Jag är Herren, förutom mig finns ingen frälsare.” Vad heter du?” “Jag heter bara “Jag ÄR” och allt som är, är till i och genom mig.”
Men om vi nu bekänner oss till denne, denne som låtit all sin härlighet komma till uttryck genom sin Son, och om omgivningen då tydligt vet att vi bara vet av en enda Gud, då kommer samma fråga till oss av ett helt annat skäl. Den bild av Gud vi givit kan ha gett sken av sådant som Gud aldrig har lovat. När dessa välsignelser uteblivit i våra liv, eller rentav motsägs av våra tillfälliga lidanden, då borrar sig frågan in i det djupaste lagret av hjärtat. “Var är din Gud?” Som ett hån av min teologi om den är en ren “överbudsteologi”, dvs evangelisk motsvarighet till valfläsk. Kyrkan, Jesus kropp lider svårt av föreställningen att “Om du har en Gud”, då fattas dig inget alls, och du har aldrig motgångar eller prövningar. Ger jag en sann bild av den Sanne?
Den Gud som är allas Gud har män som Job i sitt följe. “Om han än dräper mig, skall jag dock förtrösta på honom.” Denne Gud har Paulus i sin skara: “Jag har lärt mig att vara jämnsinnad oavsett omständigheter.” “Jag vill lära känna honom, och hans uppståndelsekraft, för att bli delaktig av Hans lidande.” Denne Gud har kvinnor som Esther i sitt sällskap: ”Dör jag så dör jag.”
Därför är det av stor vikt att min bild av Gud “metamorferar” (morfar som det nu heter,) med den Gud som är. Ju större skillnaden är mellan “den ende sanna Guden som bor i ett ljus dit ingen kan nå” och den gud jag omhuldar som min, ju svårare blir det att ge ett verkligt svar. “Därav skall världen veta att Gud har sänt sin Son till världen…att ni älskar varandra så som Fadern älskar Sonen.”Eller vad tror ni: Om dagen sänder Herren sin nåd, och om natten är hans sång hos mig, en bön till mitt livs Gud.
Teddy Donobauer, Doncaster