“Sprött som rimfrost och det täckte hela marken”
Passligt är denna morgon årets första frostnatt och Flitiga Lisor hänger med huvudena, bilrutorna måste skrapas till siktbarhet och många kärlväxter ger upp andan detta dygn. “Sic transit gloria mundi”, Så förgår jordens härlighet. Men då är att märka att vi haft en mer än 7 månaders lång odlingssäsong bakom oss. Med mannat förhåller det sig helt annorlunda. “När daggen som hade fallit hade torkat bort, ja då låg över ökenjorden något fint, fjäll-liknande, fint som rimfrost.” “De samlade därav var morgon, var och en så mycket som han behövde till mat. Men i solhettan smälte det bort.”
Den nutid vi lever våra liv I har inget tålamod med sådan sysselsättning som dagligt intag av Manna. Av allt annat, jovisst och till överflöd! Men för Guds ord till själens förkovran räcker tiden och orken inte till. Denna fasta från den egentligt viktigaste föda leder sällan till andlig hälsa och kraft. Lika sällan leder den till insikt under ytan av det som synes vara. Vi talar med rätta om “soffa surfande” där man zappar mellan kanalerna för att hitta något sevärt stt slösa bort sin LIVS tid på. Sådant surfande har generationer sysslat med långt före oss. Gudsordet har smulats sönder mellan teologiernas pärmar så att bara överblivna fragment efter Herrens måltid återstår. Bara häromdagen noterade jag att vi aldrig fått veta vad som blev av “de tolv korgarnas innehåll”. Så framt det inte blev till de smulor som föll från de rikas bord till hundarna under borden.
Detta hopp jerkande i Ordet har många förödande konsekvenser. Den uppenbara bristen på sammanhängande förståelse av hela Guds rådslut är bara en av dem. Lösryckta textrader är lika farliga som att leta efter livsviktig medicin I en utsorterings container bakom apoteket. Den där tabletten liknar den jag brukar behöva.” Den tar vi… eller den bredvid för den har en vackrare blå nyans.
Vi som inte ids äta var morgon blir ämliga till konstitutionen, kraftlösa till vårt vittnesbörd, och svagsinta I fasthållandet av den tro som en gång för alla är meddelad åt alla de heliga. Ja, utan det heliga ordet blir även all vår helighet enbart en hinna, men aldrig ett pansar.
Vi lider således “förskyllt”. Som soldater utan rustning utsätts för ett pilregn, som en bleksiktig hand som aldrig hållit i en spade när den får i uppdrag att rycka upp tistlar och brännässlor med blotta handen. Eller gräva brunn med naken hand. Orustade drar vi oss fram som en vårtbitare utan bakben, bakar jästbröd utan jäst, anträder tusen resor men kommer aldrig utanför dörren. Viljan finns, men orken som kommer av färdkosten saknas.
Vi lider även oförskyllt. Det är nämligen så att öknen är en jämmerdal. Ofrånkomligen. För den var ingen destination utan bara en passage. Hade vi förstått vad öknen måste vara skulle vi tänkt oss för tre gånger innan vi valde den trons olydnad som sedan blev alla de resandes ensak. “Och hela detta släkte omkom i öknen.” Men detta lidande i dess många former har Guds manna som Guds svar. Det gick att leva i det som blev en dödsskuggans dal just på grund av mannat. Förutsatt att den spröda födan samlades in. De som stannade i sängen tills solen stod i Zenith förblev hungriga, och ingenting av gårdagens insamling är fullvärdigt livsmedel dagen efter.
Lidande är också en del av de växlingar som ofrånkomligen följer levandet. När jag om morgonen, sittandes på sängkanten, måste fiska efter vänsterfoten med sockan hållen som en fiskhåv, då känner jag av den avväxling som sker i det jordiska tempel som jag så småningom måste lägga av som en mantel som sedan rullas ihop och bränns upp. Också detta är fåfänglighet och farande efter vind. *(Jag misssar ibland flera gånger innan de valna tårna infångats.)* Och en dag kan jag inte längre gå själv utan bärs bort av dem som har min död som sin födkrok. Vi vet ju allt detta.
Hur ofta hör man inte frågan: Gud min Gud var är du? Hur ofta ställer jag inte frågan?
Så här svarar dagen på nattens tvivel:
I all deras nöd, var ingen verklig nöd, ty Hans ansiktes ängel frälste dem. Därför att han älskade dem och ville skona dem, förlossade han dem. Han lyfte dem upp och bar dem alltjämt, I forna tider. Men de var motsträviga och de bedrövade hans helige Ande, därför förvandlades han till deras fiende, han själv stred mot dem. Då tänkte hans folk på forna tider…
Jesaja 63:9ff
En modernare läsning förtydligar: “ Genom allt som de led led han också, i allt deras lidande var han inte deras fiende, utan sände den budbärare, ja sin närvaros budbärare, som ständigt var inför Hans ansikte, till att befria dem… men de gjorde uppror mot och kränkte Hans helige Ande.”
Det är vår lägesbeskrivning nu. “Den som har sett Sonen har sett Fadern.” Men vem vill höra vad Anden säger till församlingen. “Innan jag fick lida, for jag vilse, men nu håller jag mig till dina bud.”
Det spröda mannat smälter fort. Som rimfrosten från fuchsians klockor.
Teddy Donobauer, Doncaster