“Då blev kungen djupt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: ”Min son Absalom! Min son, min son Absalom! Om jag bara fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”
“Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att vi inte ska ha begär till det onda som de hade. ..Det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.”
Allt vad som fordom är skrivet skrevs för vår undervisning och förmanings skull. Vi har i skrifterna ett porträttgalleri av människor vars relation till Gud, sig själva och andra i obarmhärtig klartext blottläggs i alla sina detaljer. Ordet skonar ingens rykte, räddar ingens namn, skyler inte över någons synder, och det av ett primärt framstående skäl: att undervisa oss, avslöja hemligheter för oss och förklara fenomen som varken tanke eller hjärta råder på. Det är ett monumentalt felsteg att förestsälla sig att allt det där bara är historia från dåtiden. Myten om människans utveckling till någon helt annorlunda idag än hur den var då håller lika mycket vatten som ett durkslag. ”Inga andra frestelser/prövningar har kommit er till del än de som vanligen drabbar alla människor. Och med varje sådan prövning följer en utväg ur den.”
I den meningen är Absalom inte alls död. Han vandrar ock ibland oss än. Absalom går ännu omkring i församlingens mitt och eftersträvar exakt det samma som Absalom Ben David gjorde under David Ben Isais tid. Absalom föraktar sin fader David och vill i allt ersätta honom med sig själv. Han anser sig vara en vida bättre ledare än sin far. Han anser att folket har bättre hopp om rättvisa under honom än under Davids regering. Absaloms testamente är den makthungriges testamente. Men det är också en deklaration om alla Absaloms slutliga öde.
Om denna text hade varit förlaga för en roman hade jag som författare varit nödsakad att i inledningen skriva en brasklapp. ”Alla likheter med nu levande personer är ren tillfällighet.” Detta för att risken för ett åtal för ärekränkning vore uppenbar om någon nu levande kunde beslås med att vara en Absalom i nutid.
Men nu är detta ingen fantasifull roman, det är en liknelse utan tidsbegränsning, det är en lodlina mot vilken samtida ledarskap kan och skall mätas.
”Absalom” Egentligen: Min Fader är frid
Glöm aldrig att oavsett vad han sedermera tar sig för är han född som kungason. ” I Hebron föddes söner åt David. Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Ahinoam från Jisreel. Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigail, änkan efter karmeliten Nabal. Den tredje var Absalom, son till Maaka som var dotter till Talmaj, kungen i Geshur. Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte Sefatja, Abitals son. Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa föddes åt David i Hebron. ” Även när han begår sina skändliga handlingar är han kungens son. När han vill tränga undan Kungen från tronen gör han det som potentiell arvtagare till tronen. Bara en kungason kan komma ifråga för tronen. Före honom i tronföljden är bland annat Amnon. Om Kilab vet vi ingenting mer från bibeln. Man kan på goda grunder anta att han försvinner ur bilden av samma skäl som att vi inget hör av Jesu jordiske far medan Jesus ännu är i sin ungdom. Deras roll i berättelsen är över.
Amnon har alltså plats ett i tronföljden. Halvbror till Absalom och följaktligen också halvbror till Tamar, Absaloms helsyster. Amnons tygellöshet och bejakande av sina drifter leder direkt den erbarmliga våldtäkten som Amnon begår mot Tamar. Efter den skändningen bor Tamar hos sin storebror Absalom. Denne säger inte ett ord om saken till någon, men han smider sin plan. Om han hoppades att David skulle åtgärda saken med Amnon så fick Absalom vänta förgäves. Men David uppvisar samma moraliska tvåhågsenhet för alla sina söner. Men Amnon skall straffas för vad han gjort. Det kan nog de flesta acceptera. Rätt skall vara rätt, och sådan var ju seden under det förra förbundets tid. ”Den som tar till svärdet kommer att förgöras med svärdet.”
Men lägg märke till att Amnons undanröjande också är Absaloms nödvändighet om han själv skall komma på tronen. Men hur säljer man in det hos den levande och regerande kungen? Man använder sig av en beprövad taktik. Man blandar många delar smicker med försåt, man fejkar omsorg för att skapa utrymme för hänsynslöshet. Man använder grova överdrifter för att i skydd av en stark negativ reaktion smyga in det mer acceptabla ”mindre onda”. Hotet om att inte kunna resa, inte arbeta, inte få vård om man inte låter sig vaccineras gör befolkningen följsam och farmakologiska företag stenrika. Ni har sett samma sak hända i många skepnader.
Absalom har aldrig enbart kortsiktiga avsikter. Se här hur han gick tillväga.
”Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom bjöd in kungens alla söner. Absalom gick till kungen och sade: ”Din tjänare ska ha fårklippning. Vill inte kungen och hans tjänare följa med mig dit?” Men kungen svarade Absalom: ”Nej, min son. Vi kan inte gå med allesammans, vi vill inte bli till besvär för dig.” Trots att Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. Då sade Absalom: ”Om inte, kan väl min bror Amnon få gå med oss?” Kungen frågade honom: ”Varför skulle han följa med dig?” Men Absalom bad honom så enträget (tjata, tjata.) att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.”
Rakt genom berättelsen går den röda tråd av underlåtenhet i djupt moraliska ärenden som David uppvisar. Alltsedan hans äktenskapsbrott med Bathsheba har han en blind fläck och där han borde ana ugglor i mossen gör han det inte, eller bjuder bara vekt motstånd. Absalom bjuder till vad? Fest.. överdåd av mat och dryck! Inte kan väl den som är frikostig med att bjuda till bords ha några dåliga avsikter? (Kom till min barbecue så att jag kan grilla dig, står ju aldrig på inbjudningskortet?) Mitt under denna skördefest av årets ull smids planerna. När Amnon är berusad skall han dö. Absaloms tjänare är avogt inställda till denna ”regicid” dvs mord på tronföljare, men nu visar sig Absaloms ambition och dess absoluta anspråk. ”Se efter när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag säger till er: Hugg ner Amnon, ska ni döda honom. Var inte rädda, det är jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra.” Han gör inte själv, han beordrar andra. Han har självklart inget bemyndigande från David härtill. Han har satt sig på Davids tron i sin egen tankevärld. Han är inte längre under någon auktoritet. Han är autonom. Sin egen lag. Kungason, jovisst, men urspårad.
Absaloms vänner
Studera vilka som förblir lojala med Absalom, om det så regnar eller solen lyser. En prominent person är denne Jonadab. Det står klart att han går Absaloms ärenden. Det är han som lockar in Amnon i det som måste beskrivas som ”venusfällan” när det gällde att ”göra Tamar någonting.” Han består den kärlekskranke Amnon med ”goda råd”. Råd som drar ullen över Davids och Tamars ögon. Jonadab är en vanlig vän runt män som Absalom. De går ärenden och de agerar mellanhand och skyddar sin huvudman. När Amnon är död flyr alla de andra kungasönerna platsen, och Jonadab agerar snabbt. Ryktet om vad som hänt måste komma till David med rätt budskap.
”Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner kungens alla söner och att inte en enda av dem var kvar” Först således ett skräckscenario vars enda syfte är att bereda väg för och acceptans till sanningen. Vilken panik i hjärtat hos David? Så dåliga nyheter kan man bara föreställa sig. Job fick på sin tid ett liknande: alla dina söner och döttrar har omkommit!
Jonadab lägger olja på vågorna: ”Men Jonadab, son till Davids bror Shima, sade: ”Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för det är bara Amnon som är död. Det har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. Min herre kungen ska inte sätta tilltro till ryktet att alla kungens söner är döda. Det är bara Amnon som är död.” En kombination av rationalitet, den anger ursäkten och försvaret för handlingen, och ett lugnande besked. ”Det är inte på långt när så farligt som det låter.” Direkt lyfter en stor börda från Davids hjärta. Men det gör också att han blundar för vad Absalom gjort. (Att hans son Salomo sedermera skall bli kung vet David ju inte ännu om. Men den fortsatta berättelsen får vi lämna för ögonblicket.)
”Och David sörjde Amnon.” Och blev så upptagen med det sörjandet att han inte gjorde slag i saken med Absalom. Denne flydde till Geshur som var hans mor Maakas hemort. Och tiden går. Men Absaloms planer består. Men skall han kunna komma hem och ta makten måste han först bli insläppt i maktens korridorer. Det kräver medarbetare och vägröjare. Nya ”vänner”, köpta sådana?
Med makt och smicker och löften om personlig vinning kan man dra in en människa i sitt nätverk av ambition och ”prognosticerad” framtidsvision så att de villigt gör vad de åläggs, oavsett om de har gjort saken till sin egen. Lite som att om det regnar på prosten blir klockaren också våt. Här träder Joab in. Han ser sin konung David lida mycket, både av sorg över Amnon, men lika mycket av sorg över Absaloms frånvaro. Det är ju inte ovanligt att föräldrar tillåter sig den hjärtats svaghet som överser med barnen även när de gjort horribla ting. Bathseba födde inte bara två barn åt David, hon knäckte också hans moraliska ryggrad. Helt utan egen förskyllan! Aktivt jobbar Joab för vad som tycks vara en god sak, dvs en sons försoning med sin far. Han anar inte att denna son åtrår sin egen fars död eller åtminstone abdikation till sonens fördel. Hur många till synes goda handlingar bygger inte på falska motiv? Vi är nu framme i kap 14 i 2 Samuelsboken
”Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. Då sände Joab bud till Tekoa och lät hämta en klok kvinna därifrån och sade till henne: ”Låtsas att du har sorg, ta på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som har sörjt en död under lång tid. Gå sedan till kungen och säg detta till honom.” Och Joab lade orden i hennes mun. ”
Låt dessa highlightade uttryck sjunka in. Av idel ädel omsorg om sin statschef och Försvarschef agerar Joab i den bästa välmening. Han känner väl Davids fallenhet för att agera på livslika liknelser och iscensättning av faktiska händelser. Det var exakt så som David gick i skuldfällan när Nathan konfronterade honom med Bathseba affären.
Denna anonyma kvinna från Tekoa är med på noterna. Skickligt manipulerar hon på Joabs inrådan Davids fadershjärta så att han ger efter och nådigt tillåter Absalom att återvända från sin exil. Men han går inte så långt att han genast välkomnar sonen hem. Man måste alltid markera sin ställning genom att inte synas vara svag.
”Då svarade kungen kvinnan: ”Dölj inte något för mig i det jag nu vill fråga dig om.” Kvinnan svarade: ”Må min herre kungen tala.”Då sade kungen: ”Har Joab sin hand med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan komma undan det som min herre kungen säger, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har befallt mig detta, och han har lagt allt som jag sagt i din tjänarinnas mun. Din tjänare Joab gjorde på det sättet för att ge saken ett annat sken. Men min herre är som Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden.”Kungen sade sedan till Joab: ”Nåväl, jag gör det. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom.”
”..kungen sade: ”Han ska gå hem till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte.” Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte. ”
David vill inte se Absalom i ögonen, i alla fall inte än. Notera hur makthavare undviker att se dem i ögonen som de vill mena sig ha rätt att bestämma över. Det är inte bara en floskel ”att ögonen är själens spegel”. Det är ingen tillfällighet att Johannes i sina små brev längtar efter att inte längre behöva skriva till dem han älskar i Herren, utan vill se dem ansikte mot ansikte. ”Jag hoppas snart få se dig, och då skall vi talas vid ansikte mot ansikte.”3 Joh 17 Om Moses vet vi att Gud själv talade till Moses såsom en man talar till en annan. Sådant är förhållandet när ingen av dem har ont i sinnet. Men finns det sådant möts heller inte blickarna.
”Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.” Håll ögonen på ögonen. Är de inte närvarande så är också hjärtat frånvarande. Att David inte vill se Absalom beror kanske på att avståndet från en brodermördare inte är långt till en fadermördare. Den vidare händelseutvecklingen visar att han har rätt i sin försiktighet. Ett brutet förtroende har nu en gång för alla den effekten att det är svårt, om än inte omöjligt, att helt glömma missdåd från det förgångna, särskilt om missdåden inte har upphört om de än har minskat i omfång och går i vågor. Ofullkomliga som vi är kan tesen ”att förlåta är att glömma” inte alltid visas vara sann.
Absaloms svek av dem han vill ha nytta av
Den impulsstyrda människan väntar sällan på rätt tillfälle. Den kallsinninge skapar tillfället över tid. En narcisistisk människa sägs aldrig glömma en oförrätt. Hur lång tid det än tar så skall den inte avvika från sitt enda mål och för det målet skyrs inga ändamålsenliga aktioner.
Absalom vet att förföra dem han vill förgöra. De som är nyttiga för honom använder han. Den nyss nämnde Joab är först i ledet. (Om ni inte vet vem Joab är har det sin viktiga poäng. Han är son till Davids syster, 1 Krön 2:16, han är tillika General i Davids armé 2 Sam 8:16. Således ingen kalle från gården.)
Berättelsen går vidare. ”När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte, sände han bud efter Joab för att skicka honom till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller.
Då sade han till sina tjänare: ”Ni ser Joabs åker bredvid min, där har han korn. Gå och sätt eld på den.” Absaloms tjänare tände då eld på åkern. Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: ”Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?”Absalom svarade: ”Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: ’Varför fick jag komma hem från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Har jag någon skuld så får han döda mig.”
Hänsyn är ett vackert ord. Hänsynslöshet är ett fult ord. Ingen mår illa av att behandlas med hänsyn, alla mår illa av hänsynslöshetens framfart. Absalom saknar all form av förmåga till hänsyn. Det kan han inte stava till. Hur går det sen med Joab och Absalom? Fortsättning följer, var så säker.
Men först ”Joab gick då till kungen och berättade det för honom. Och kungen kallade till sig Absalom. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste Absalom.”
Bibelns berättelse om kyssar är värd ett eget kapitel. Vad man lägger in i sin kyss vet ingen, allra minst det kysste. Jag är säker på att Davids kyss var av samma slag som när Fadern hälsar sin förlorade son åter till fadershuset med sin förlåtelse. Men i Absaloms rebelliska sinne är den mera att se som: ”Du kysser den nya konungen, fast du vet inte om det än, haha.” Judas var inte ensam om att kyssa och sälja samtidigt. När Paulus och andra hälsar varandra med en helig kyss i den andliga gemenskapen kan de inte förhindra att Judas också smackar med läpparna. Det är ingen stor skillnad på fårens och getternas läppar.
Absaloms ministry på djupet
”En tid därefter skaffade Absalom sig en vagn och hästar och femtio man som sprang framför honom. Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”, sade Absalom till honom: ”Din sak är både god och rätt, men du har ingen som lyssnar på dig hos kungen.”Absalom tillade: ”Tänk om jag var satt till domare i landet! Då kunde alla som har någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle ge dem rättvisa.”Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom. Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta.”
Absalom agerar inte ensam. Han har en flock som springer hans ärenden och banar väg för honom. Absalom låter veta att det enda hopp de har är att de gör honom till domare över sig. Och han kysser alla som visar sig redo att tillbe honom. Vi behöver ingen vidare undervisning i Absalomkyssar. Nu vet vi vad de står för.
Absalom når sitt mål. Han manövrerar ut David och utropar sig till Kung i Hebron. Just den staden var en av de s k ”fristäderna i Israel”. Det innebär att om någon hade begått ett allvarligt brott utan att ha haft brottet i tanke eller plan innan det skedde så kunde denne fly till fristaden och stanna där tills den nuvarande översteprästen dog, då kunde brottslingen återvända hem utan påföljder för hans nu preskriberade brott.
Det är således ironiskt att Absalom som är i färd med att förkasta Guds konung och därmed förkastar Herren själv och låta utropa sig till kung av de samma som han har förlett därtill, gör det i just Hebron. Men symbolvärdet är inte så litet. Det är i Hebron Abrahams och Saras gravar påminner om nationens syfte och ursprung.
Absalom förefaller from, det gör alla av hans sort. ”När fyra år hade gått sade Absalom till kungen: ”Låt mig gå till Hebron och uppfylla mitt löfte som jag gett åt Herren. Din tjänare gav nämligen ett löfte när jag bodde i Geshur i Aram: Om Herren låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag tjäna Herren.”Kungen sade till honom: ”Gå i frid.” Då bröt han upp och begav sig till Hebron.”
I min gamla hemstad skulle vi säga till David, ”gick du på den lätte?”. Men vi har sett att David inte riktigt har alla de skarpaste knivarna i lådan när det gäller hans söner. Men David har en annan mycket mera väsentlig insikt. Han vet att det inte är Absalom som har sista ordet. Det har Davids Herde. Som det skall visa sig i det följande underordnar sig David Gud, det gör ingalunda Absalom. Absaloms verkliga avsikter kommer nu i öppen dager.
” Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till Israels alla stammar och lät säga: ”När ni hör basunen ljuda ska ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!”Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande.” Även nutidens Absalom bjuder till fest för att kompromettera och fånga support för sig och sin agenda. Och det sker för att festen framställs som ”att tjäna Gud.” ”Medan Absalom offrade slaktoffer sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo.
Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.” Med vilken rätt offrar Absalom slaktoffer? Har han inget lärt av hur det gick för Saul när denne gjorde detsamma? Riket rycktes ur hans hand i det ögonblicket han satte sig över Guds ord. Absalom kommer inte ens att hinna få se det fullt ut på papper innan slutet kommer.
Vad ska Absalom ha Ahitophel till?
David omgav sig med rådgivare som Nathan, Ahitophel, Hushaj etc. Absalom är sin egen visdoms enda källa. Kallelsen till Ahitophel är en del av spelet för att antyda att övergången från David till Absalom syns ske ”i god ordning”. David fick höra talas om att Ahitophel hade gått till Absalom och bad att vilka råd denne än gav så skulle Gud tillintetgöra de råden. Men palatskuppen syns ha lyckats.
”En budbärare kom till David och sade: ”Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.”Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom. Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd.”
”Och kungen gav sig i väg och hela hans hushåll följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset. När kungen drog ut följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset.”
Till Davids förvåning och glädje har inte alla övergivit honom. Läs och bli berörd av den trohet som visas honom från diverse individer och grupperingar. Fortfarande är vi i kapitel 15.
”Men David gick gråtande uppför Olivberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick upp under gråt. När det berättades för David att Ahitofel var med bland de sammansvurna hos Absalom, sade David: ”Herre, förvandla Ahitofels råd till dårskap.”
På berget kommer honom en annan av hans tidigare rådgivare till mötes klädd i säck och aska av sorg över händelserna. Hushaj bli ombedd att gå till Absalom och ge sken av att vilja tjäna sonen som han en gång tjänade fadern. Hans uppgift är helt enkelt att vara örat och ögat i Absaloms följe. Spion åt David helt sonika. Och det som nu utspelar sig är makabert. Det börjar med att de bihustrur David lämnade kvar till att ta vård om palatset förs upp på en tillfällig hydda, eller tält, på taket där Absalom systematiskt förvandlar dem till sexobjekt och därigenom, i folkets fulla åsyn kränker sin fader kungen. Absalom har inga spärrar mot att annektera en annan mans kvinnor. Hans broder Amnon hade reducerat en kvinna till nyttoobjekt. Absalom är av samma skrot och korn. Men han objektifierar tio på en gång. För Absalom är kvinnors sällskap del av en politik, inte ett uttryck för omsorg. Var har jag mött det förut?
Texten är obarmhärtig: ”Absalom sade till Ahitofel: ”Vad råder du oss att göra?” Ahitofel sade till Absalom: ”Gå in till din fars bihustrur som han lämnade kvar för att se efter huset. Då får hela Israel höra att du gjort dig förhatlig för din far, och det styrker modet hos alla som är med dig.” De slog upp ett tält åt Absalom på taket, och Absalom gick in till sin fars bihustrur inför ögonen på hela Israel.
På den tiden ansågs Ahitofels råd lika mycket värt som om man hade frågat Guds ord. Så högt värdesatte både David och Absalom hans råd.” (Ahitophel är för övrigt troligen farfar till Bathsheba.) Ahitophels råd följs till skamlös punkt och pricka. Det uppfyller i sin tur en av de profetior som David fick när han begick sitt äktenskapsbrott med Bathsheba.”Nu ska svärdet aldrig vika från ditt hus, eftersom du föraktade mig och tog hetiten Urias hustru till hustru åt dig. 11 Så säger Herren: Jag ska sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. Du har gjort det i hemlighet, men jag ska låta det ske inför hela Israel mitt på ljusa dagen.” 2 Sam 12
Upplagt för nästa spörsmål, ”hur skall jag bäst kunna göra oss alla av med David?” Ahitophel ger sitt råd. Notabelt är att han aldrig tillförne upplevt att man inte lyssande till honom. Han var inte van vid motgång, saknade all beredskap för att bli bortröstad, överkörd och ignorerad. Gör så och så sa han, och de gjorde så, alltid. Men denna gång är det Hushaj som ger det vinnande rådet. Absalom handlar efter ett annat råd än Ahitophels. Det senare rådet bygger på att Hushaj känner David bättre an Ahitophel gör. Det är skillnad mellan en väns råd och en träls eller professionell rådgivares. Ahitophels hela självbild rasar. Han sätter sig på sin åsna, ställer sitt hus i ordning och begår självmord. Han hade aldrig upplevt den förmildrande nåd som säger oss att ”vi alla ser bara endels” och i många ärenden felar vi alla.” Har man en gång satt sig själv över allt annat finns ingen hederlig reträtt kvar. Då väntar bara syndens lön. För högmodet och stoltheten går alltid före fall.
”När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och återvände hem till sin stad. Sedan han hade ordnat med sitt hus hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav. ” En besynnerligen lättillgänglig ordlek ligger nära till hands. Han hette egentligen ”I hate to fail”, uttalas Aiheitofail! Att Absalom, precis som Ahiteophel aldrig skulle kunna medge att han hade fel ligger i mannens natur. I hans ande hade det aldrig varit något problem. Han kan förödmjukas men inte ödmjuka sig.
Man kan förstås hävda att Davids familj är en ganska dysfunktionell adelsläkt och av det skälet inte någon bra liknelse med någon familj eller gemenskap av troende. Men det är att missa en väsentlig betydelse om varje gemenskap som kallar sig ”kristen”, för om den är det så är den också ”ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk”. Det är bristen på andlig resning som gör att man kan se dem som mest när de är som mest ”naturliga”, dvs de beter sig som om guds rike består i mat och dryck.”
Alltnog, David lämnar i hast Jerusalem och drar ner till vadställena vid Jordan. Under vägen får han bevis på både ros och ris från de sina. När han väl är vid målet visar det sig att den Gud som föder sparven också föder David.
” När David kom till Mahanajim hade Shobi, Nahashs son från Rabba i ammoniternas land, och Makir, Ammiels son från Lo-Debar, och Barsillaj, en gileadit från Rogelim, fört dit sängar, skålar, lerkärl, vete, korn, mjöl, rostade ax, bönor, linsärter, annat rostat, honung, gräddmjölk, får och ost av komjölk till mat åt David och hans folk. De tänkte: ”Folket är hungrigt, trött och törstigt i öknen.” Absalom själv hade nog helst sett att de svalt ihjäl. Ingenstans visar Absalom annan sinnestämning än att han använder en måltid för ett eget syfte, som vid fårklippningen där Amnon dödades. Det var ju inte av omsorg om arbetarna som den festen riggades. ”Ulterior motives” kallas det på engelska. Dold agenda. Vid nattvarden när det nya förbundet instiftades satt även Judas med vid bordet. Under Absalom är det Judas som inbjuder Jesus till måltid och förräderi.
Absaloms ändalykt
Medan Absalom sänder trumpetstötar och basunljud för att annonsera att han nu är kung i Davids ställe, organiserar David sina trupper. Vill man förstå hur annorlunda varje Israelisk armé har varit under alla tidsåldrar skall man noga lyssna: kapitel 18
”David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, några över tusen och andra över hundra. Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abishajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: ”Jag själv vill också dra ut med er.”Men folket sade: ”Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och även om hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du är redo att komma och hjälpa oss från staden.”Då sade kungen till dem: ”Jag gör som ni anser vara bäst.” Kungen ställde sig vid sidan av porten medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen. Men kungen befallde Joab, Abishaj och Ittaj och sade: ”För min skull, var försiktiga med min pojke Absalom.” Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.” Ni ser ett ledarskap där fotsoldaterna verkar i samklang med Ledningen. ”Jag gör som ni anser bäst.”
Tidigare nämnde jag Joabs ställning som Generalissimo. När Absalom tog makten och tronen bytte han snabbt ut Joab mot Amassa. Joab blev David trogen och hade säkert sin brända kornåker i minnet när han nu tar befäl över en tredjedel av Davids här. Hans bror Abishaj och gatiten Ittaj får befäl över de andra två armékårerna. Att ha en stab av människor som man implicit litar på är avgörande för det mesta av all verksamhet. Kungen har ett sådant förhållande till dem att han inte behöver förhöra dem var tredje timma eller varje dag om hur de utför sitt uppdrag. Tillit är en chefs främsta tillgång. Har man inte den åker man skridsko på väldigt tunn is.
Absalom når ett snöpligt och ytterst vanärande slut. Han valde att förfölja en tränad armé in i ett skogsområde där den de förföljer har lärt sig att utnyttja själva terrängen för att förvirra angriparna. ”Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det blev strid i Efraims skog. Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen. Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen slukade fler bland folket den dagen än svärdet. För den som kommer på avigsidan av skogarnas skapare blir själva skogen en fiende.
Vi har sett hur Absaloms fåfänga och inbillningsförmåga har gett honom ett handikapp. Allt som har stigit honom åt huvudet har gjort det allt svårare att ducka när han i full karriär försöker undkomma sina efterföljare. Han lär ha klippt eller rakat av håret en gång om året och då vägde det 1,5 kilo drygt. Flygande lockar utan hjälm lovar trassel. Och i en tät terebint skog är det direkt livsfarligt. Grenverket breder nämligen ut sig horisontalt.
”Och Absalom stötte på några av Davids tjänare där han red på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan under honom rusade vidare. En man såg det och berättade det för Joab och sade: ”Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint.”Då sade Joab till mannen som berättade det för honom: ”Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Då skulle jag ha gett dig tio siklar silver och ett bälte.”Men mannen svarade Joab: ”Även om jag fick väga upp tusen siklar silver i mina händer skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen befallde ju dig och Abishaj och Ittaj så att vi hörde det: Var rädda om min pojke Absalom.” Hur länge skall man behandla en man som om han bara ännu är en självsvåldig pojke? Hur gammal måste han bli innan han förmås att stå för sina handlingar?
Absalom själv skulle aldrig har resonerat så som de han betraktar som sina fiender gör! Där hans egen Far kunde varit hans fiende vill varken han eller den gemene fotsoldaten bära hand på Kungasonen. Absalom har konungslig immunitet och den har han säkert satsat högt på att den skall skydda honom från all rättskipning. Men han har inte räknat med Joab. Föraktet som Joab har visats har tydligen eroderat soldateden och lojaliteten till David. Joab vägrar denna gång att lyda order! Med tre spjut eller pilar stormar han in i gläntan där den högmodige hjälplöst hänger och genomborrar hans hjärta. (Om ni läst Narniaboken om Pojken och hans häst minns ni kanske Rabadash den löjlige som hänger med sitt stålharnesk på en spik i slottsmuren och medan han utslungar förbannelser i Tashs namn gradvis förvandlas till en åsna..)
Den som ingen barmhärtighet visar kan inte påräkna barmhärtighet från dem han har förtrampat. Det är onaturligt att ha förbarmande, det krävs en ny natur, en andra födelse, ett dop i Ande och eld för att så omforma Joab att han skulle låtit kung David ta hand om saken. Förbarmande med alla slags syndare kräver nåd över nåd över nåd. ”Om ni inte förlåter dem, kommer inte min fader att förlåta er.” Absalom har inget förbarmande för några andra än dem som gagnar honom själv. Joab är det gamla förbundets krigare, vänta er inte att han skall vara som vi borde.
Joab hade facit på hur David skulle handla även denna gång. Han hade sett Davids hänsynslöshet i fallet med Uriah, hettiten, Bathshebas hustru. Han hade sett David fasta och gråta i dagar och nätter över ett döende barn. Han hade sett hur han ömkade sig över Amnon och hur släpphänt han var mot Absalom. Han hade visat av vad slag hans fadershand var. Hellre fria än fälla. Och det hade gjort att Absalom hade fått en andra chans att ställa till det. Ibland måste någon ställa sig upp även mot kungen för att förhindra att riket faller sönder helt. Om David kan man säga att han hade en järnhand i en sammetshandske när det gäller vissa människor, men ofta en sammetshand i en handske av aluminium folie när han borde visat styrka.
På den amerikanske presidentens skrivbord sägs det stå en skylt med texten: ”This is where the buck stops.” Alla skyller alltid på någon annan och skuldbördan och ansvaret flyttas högre och högre upp, till sist kommer den inför kungen. Här tar denna upptrappning slut. Utan att vänta sig ett tack tar Joab ansvaret för vad David inte kunde.
Absalom Absalom, min son, min son Absalom. O att jag hade fått dö i ditt ställe.
Hur länge skall Absalom få härja fritt? Det kan bara Gud svara på. Men ett är säkert, när Absalom påstår att folket är ute efter att döda honom så talar han inte sanning, men tillstår fastmer att hans samvete säger honom att hans illgärningar i kungarikets namn kommer att utkrävas av honom. Folket vill bara en sak: Din fader är Frid. Det var väl så han namngav dig? Ska man inte leva upp till sitt namn?
Teddy Donobauer