“Jag är född sådan.”

Människans historia är en uppvisning i konsten att skylla ifrån sig på någon annan. Att ursäkta sina handlingar , uppsåt och tankar med en myriad av undanflykter och undanglidningar från grundämnet. Den mest kritiskt viktiga utgångspunkten är svaret på frågan: “Vem är jag”. Det går före frågan: “Vad är jag.” Den första frågan svarar mot mitt existensberättigande, den andra om konsekvenserna av “vem säger jag mig vara.” Om den första frågan inte har ett nöjaktigt svar saknas också ankarfästen för den andra frågan. Ett veritabelt gungfly av “anything goes” blir resultatet.

Tills relativt nyligen kunde man vara säker på att ingen “kristen” ideologi skulle sväva på målet när det gäller den första frågan. Det senaste decenniet har visat att en lavinartad förändring har skett inom den s k teologin på snart sagt alla punkter.

Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.  Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.

Människan är den enda av alla skapade varelser som inte är till för sin egen skull eller är tillverkad på sina egna villkor. Hon är också den enda varelsen på jordens yta som inte vet vem hon är. Så vitt vi kan veta det har ingen ek en trängtan efter att bli tall. Ingen nakensnäcka strävar efter att i nästa liv bli trädgårdssnigel. Ingen aldrig så rävig räv vill bli höna. Ingen gnu aspirerar på att bli krokodil. Allting annat är gjort “till sin egen avbild”. Bara människan är skapad till någon annans avbild. Till avbild av sin förebild.

Men den ursprungliga realitetens relation har restlöst gått förlorad. Människan vet inte längre att hon är skapad för ett enda syfte. Att i den materiella världen representera en immateriell verklighet. Gud som skapar henne har ett syfte med henne. Går det syftet förlorat blir hon “en vandrare som söker allt annat än sitt ursprung.” Hittar hon inte tillbaka går hon förlorad. Vad är det hon söker? Sig själv, sitt rätta jag, svar på frågan: vem är jag!

Är det då inte självklart att samme Gud ideligen hör av sig? Guds intresse är ju att återställa människan till sin rätta och enda hållbara identitet. “Människosonen har kommit för att uppsöka det som var förlorat.”

“Den ogudaktige ska lämna sin väg,
        den orättfärdige sina tankar
    och vända om till Herren,
        så ska han förbarma sig
            över honom,
    och till vår Gud,
        för han vill gärna förlåta.”


Människan utan Gud är gudlös, och moraliskt kompasslös, oförmögen att välja rätt och ovillig att erkänna både sitt verkliga tillstånd och sin egentliga bestämning. Att vägra vända om är en av hennes “döda (syn)vinklar”. Hon ser inte att varje försök till att bli sin egen avbild är ett direkt kränkande av den som gjorde henne till sin egen avbild. Ingenting kunde vara tydligare än att den innevarande förvirringens tid är den hittills mest extrema “jag-centreringens tid”. Människan självidentifierar och lever på att ta sin egen inbillade eller verkliga bild till spegel, men ur spegeln stirrar bara samma förlorade människa tillbaka. Och den rundgången ger henne illusionen att nu är hon en self made människa. Men då finns ju allsköns make-up att tillgå. Ytan är det enda viktiga för den som saknar hemvist i det som är bortom och större än hennes själviska jag.

Det hon har gjort är att ersätta sin skapare med sig själv. Det är kärnan i det som bibeln identifierar som “synd”. Den Gud som identifierar sig som “JAG ÄR, ersätts med det diminutiva derivatet “mig själv””. Det är ett majestätsbrott och ett avguderi. Leran bemyndigar sig själv till att ifrågasätta krukmakaren. Snickaren finner att veden protesterar mot den form som snickaren bestämt. Åkerjorden bestämmer sig för att odla ogräset och kväva det goda utsädet. Fikonträdet vill bära granatäpplen och mullbärsträdet vill hellre rassla med löven än bära frukt. Trädgårdsmästaren kommer och finner att för tredje året i rad bär fikonträdet ingen frukt. “Ta bort det säger han, hugg ner det, säger han, bränn upp det, säger han.” Och någon säger: ge det en chans till! Och då räcks det ofruktsamma trädet en nådens tid och barmhärtighetens gödning. Men om det ändå inte bär frukt? “Var gren i mig som inte bär frukt, huggs av och eldas upp.”

Guds avbild
Regelbundet hävdas det att människovärdet skall anses okränkbart därför att vi en gång skapades till Guds avbild. Av människors handlingar visar det sig att de själva inte anser att människan har ett värde alls. Det är bara när det gäller det egna skinnet som det anspråksfulla kravet på “människovärde” tas i mun. Samma individ som högt skriker om människans egenvärde när det gäller rätten att välja hur hon lever sitt liv nekar andra rätten att leva annorlunda. De som kräver sin rätt att umgås sexuellt med vem de vill och när kan utan vidare förvägra det ofödda barnets rätt till liv. Då är människovärdet inte alls aktuellt.

Det är också en feldragen och ologisk slutsats. Mellan Guds skapelsehandling av Adam och Eva och oss ligger en ytterst betydelsefull avgrund. Ett veritabelt Ginnungagap. Men det hoppas idag över och ignoreras av många teologer och hela kyrkosystem.
 “När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa den dag de skapades. När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild.
Adams son är till i Adams avbild, inte i den ursprungliga som är Guds avbild. Mellan dessa två avbilder ligger en avgrund. Den beskrivs entydigt genom Paulus i Romarbrevet.

Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.  Synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där ingen lag finns.  Ändå regerade döden från Adam till Mose, också över dem som inte hade syndat genom en sådan överträdelse som Adams. Och Adam är en förebild till den som skulle komma.
Det går ingen rät linje mellan Guds ursprungliga avbild och dagens prat om människovärdet. Den som har gjort sig själv till Gud har varken människovärde eller gudastatus. Många tycks ha glömt alldeles att just gudastatus var vad som föranledde Adam och Evas exklusion från Edens lustgård. “Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö!  Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”” Hur mycket mer lik Gud kan den bli som är skapad till Guds avbild? Bara genom att detronisera Gud kan människan tillfälligt förledas att tro sig vara Gud. Gud själv går dock inte med på den rockaden.

Så var någonstans kommer föreställningen om människovärdets okränkbarhet ifrån? Gud själv har satt ett pris på människan. Men innan det ämnet kan hanteras måste en myt krossas. Myten om människans inneboende godhet. Det borde räcka att läsa några rader i de heliga skrifterna skulle man tycka, men få läser dem och än färre tror längre på dem. Det ändrar dock ingenting i sak. Gud tror nämligen som det står.
  “Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.  Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.  Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens yta – både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem.”

Människan är från sin barndom ett barn av Adam,”(då) deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda“. Hennes människovärde är inte större än att hon ideligen har utplånats från Jordens yta och kommer att utplånas ännu en gång, men denna gång inte genom en flod utan genom eld. Så litet är människans egenvärde att hon ingenstans kommer undan att “syndens lön är döden.” Okränkbart är det inte ens för Gud. I varje fall inte så länge hon förblir i sin egen avbild.

Det är här evangeliet kommer in.
Guds kärlek söker inte efter något älskvärt hos människan. Gud skapar ett värde åt människan som inte har att göra med att hon är en skapad varelse, utan att hon förutom att vara av jorden också är skapad till Guds avbild. Det är den avbilden frälsningen är till för. Utan Gud är människan bara ett djur bland andra. Människa utan gud är som en lampa utan ström, en flodbädd utan vatten, en bil utan bensin i tanken. Hur ser den ekvation ut som tillför ett sådant värde att människan är värd att rädda?

“Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek,  även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta!”
“Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utgett sig själv för oss som en offergåva, ett väldoftande offer åt Gud.”
” Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. 14  Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er.
“Om ni kallar honom Far som dömer var och en opartiskt efter hans gärning, vandra då i gudsfruktan under er tid här som främlingar.  Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder.  Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist.”
Den enda legitima “värderingen” av människan är den som är intimt förknippad med den räddning och upprättelse av den förlorade avbilden som är central för allt vad som kallar sig “kristet”. Det så kallade korset och vad som skedde där. Mitt värde inför medmänniskor är ytterst konjunkturkänsligt och garanteras aldrig av någon. Värde har bara det som försvaras av den som har makt att trygga och säkerställa det värdet. Mitt evighetsvärde är bortom all rost och förgängelse. Mitt värde är inte egen-värde utan Kristus-värde. Så mycket som det har kostat Gud är jag värd. Förrän jag har gjort mig delaktig av det erbjudna nya livet har jag inget självklart värde. Det är sin förlorade avbild Gud upprättar i mig.
“När ni var slavar under synden var ni fria från rättfärdigheten.  Men vad fick ni då för frukt? Sådant som ni nu skäms över, eftersom det slutar i döden.  Men nu när ni är befriade från synden och slavar hos Gud, får ni helgelse som frukt och till slut evigt liv.  Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” Uppträder man i Guds värld på ett ovärdigt sätt har man förnekat sitt värde.
Döden är det enda värde som återstår om jag inte dör som min egen gud och låter Gud vara Gud. Inte bara som skapare och ägare av hela den värld vi slarvigt kallar vår, utan som den som har skapat oss till sin avbild. En avsideskommen avbild som han själv gör allt för att upprätta. Det som på klassiskt sätt kallas för “frälsning”.

“Framför allt skall du skylla ifrån dig på någon annan.”

Den grundbulten i människan tycks nästan inget råda bot på. Men den är inte ursprunglig utan förvärvad. Den uppenbaras först så fort som människan står naken inför sin Gud och får frågan: var är du Adam? Frågan ställs knappast av oro över att han skulle ha tappat bort sig i Edens lustgårds grönska. Adam hör stegen av honom som ständigt säker människan, och gömmer sig från honom. Den ställs därför att Adam avsagt sig allt ansvar för det som har förmedlats till honom. “Var någonstans står du i förhållande till den som gjort dig,” är frågan. Där började flykten från Gud och undanflykten från det egna ansvaret. Alltid denna dubbla flykt. “Ska jag ta vara på min broder?

Det är så enkelt beskrivet att de sofistikerade aldrig kan omfamna det. De vill inte böja rygg för det enkla, det är deras värdighet som kräver att det skall vara en “högre sanning” än den som de vanliga människorna får sig till livs. Men det står som det står: “Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?”  Han svarade: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.”  Då sade han: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du satte vid min sida, hon gav mig av trädet och jag åt.”   Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen förledde mig och jag åt.”

På några få rader koncentreras hela det mänskliga dilemmat till dessa få uttryck.
Avbilden gömmer sig från förebilden alltsedan dess
Människan skyller Herren Gud för sitt handlande.
Människan döljer sig sedan dess i diverse fikonlöv.
Människan skyller på den andre eller den onde.

Ingenstans kommer detta till så tydligt uttryck som när människan gör gällande att hennes synder beror på att “Gud har gjort mig sådan.” Det är den gängse taktiken från dem som hävdar sig vara något annat än det som entydigt är Guds skapelse till man och kvinna skapade han dem. Man hävdar att hundratals olika sexuella identiteter är möjliga och alla är Guds förtjänst, eller fel, hur man nu vill. Vad vill man därmed säga? Tja, Gud har gjort mig sådan så nu får ni andra vackert ta emot denna nya andliga insikt. Förgäves håller Guds ord upp ett betungande “men”. “Några fariseer kom fram till honom för att pröva honom och sade: “Får man skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?” Han svarade: “Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna  och sade: Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett kött?  Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt.”
De senaste månaderna har tre tongivande frikyrkoförsamlingar förmedlat en helt avvikande syn på det som står skrivet. Varken det till Moses givna ordet, eller det genom Jesus Kristus själv förmedlade ordet, eller de likalydande orden som Kristi Ande genom Paulus förmedlat i saken har någon som helst relevans för de herdar som nu radikalt tagit avstånd från den tro som en gång för alla är meddelad åt alla de heliga. Trots att samma “så som det var från början” tre gånger om klart uttalats vet dessa kyrkans herrar bättre.

L’Homme animal
“Mais l’homme animal ne reçoit pas les choses de l’Esprit de Dieu, car elles sont une folie pour lui, et il ne peut les connaître, parce que c’est spirituellement qu’on en juge.” (Louis Segond, franska)
“Men den animaliska, den naturliga, den enbart själiska människan kan inte ta emot andliga ting från Gud, för de är dårskap för henne och hon förmår varken att omfatta andliga ting eller bedöma dem.”
Den alltigenom köttslige kan inte annat än identifiera sig enbart med sin animaliska, sin naturbundna sida. Det är ett animerat kött som återstår efter det att Gud bestämt att Han inte skall låta sin Ande bo kvar i den urartade människan. ” ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. ”
Människans dilemma är att hon är “två komponents”. Av Jorden är hon formad, men den livgivande livsfläkten ges henne av Skaparen. Enbart som kropp är hon ännu inte människa. “Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” Även den Livsanden är två komponenter: biologiskt liv och andligt liv. Det är det andliga som dör i syndafallet. Den fysiska döden är bara ett senare kommande resultat av den andliga döden. Att andliga ting går den naturliga människan helt förbi är lätt att inse. Lika lite som en död människa har hunger efter bröd, lika lite åtrår den köttsliga naturen det andliga livet.

När Guds Ande inte längre är orsaken till människans essentiella identitet återstår bara just “den animala människan”. Det är på Anden i människan det kommer an om hon är bärare av Guds avbild. Inte på den biologiska energin. Förlusten av Guds närvaro i människan har lämnat tronrummet i hennes inre rike tomt. Det har hon fyllt med sig själv eller med någon annan gud. För utrymmet, tronstolen är “gudsformad” och om den gud som kallar sig “Jag Är” finns på den tronen så finns där endast en avgud. Ett minimalt “jag är” ersätter “JAG ÄR”.

Reduktion in absurdum
I vår omgivning och samtid har en radikal reduktion av människan inträffat. All s k självidentifiering är baserad på människan som animal. Och alla animala drifter sätts upp som identitetsmarkörer. Den av och för Gud skapade har med “våld och argan list” tagit sin djuriska, animala och sinnliga hydda till sitt tempel och vill tvinga in den Evige i denna gräsliga hydda. Men Hans tempel är ett annat. De som vill mena att Kristi församling skall göra eftergift åt dem som tillber enbart sig själva och hävdar sin rätt att leva som de vill samtidigt som de vill synas vara andliga människor har alldeles tappat inte bara förståndet utan även allt andligt ljus. Kärleken söker inte sitt säger ordet. Ingen som vill leva efter sina drifter söker annat än sitt.

Med Guds facit i hand är det ofrånkomligt att konstatera att ingen människa föds som vare sig homo eller hetero, pan eller transsexuell. Alla föds med mer eller mindre utpräglad sexuell förmåga. Hur de använder den förmågan har inte med deras biologiska och genetiska betingning att göra, utan vem som sitter på tronen i deras liv. Tjuvens läggning att stjäla legitimeras inte genom att ge den tillfälle att göra det. Det är den som regerar i dem som avgör vad de gör med sin sexualitet. Ingen människa av Gud skapad identifierar sig som om allt hon vore är “av jorden”.

” Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge våra liv för våra bröder.” Sann kärlek lägger ner sitt liv för andra. “

“För när tiden var inne, medan vi ännu var maktlösa, dog Kristus i de ogudaktigas ställe. Knappast vill någon dö ens för en rättfärdig – jo, kanske vågar någon dö för den som är god.  Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Kärlek till Gud är att avstå från rätten att leva som man vill. Den nya kärleksdefinitionen säger tvärt emot. Den vrider loss kärleken från heligheten och rättfärdigheten. Den skiljer ut köttets lust på den självutgivande kärleken. Den höjer människans lust till “guds välbehag.”
“Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom.  Allt som är i världen – köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda – det kommer inte från Fadern utan från världen.  Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för evigt.” I buden hette det att “du skall inte ha begärelse till din nästa..” När kyrkorna nu bestämmer sig för att överse med det budet också, så som de redan gjort med det första budet, förlorar de allt. De säljer sin förstfödslorätt för en grynvälling. Korrektion: de har sålt..

Den nya tolkningen innefattar således att det är kärlek för män att ligga med de andra “så som en man ligger med en kvinna”. Så förvrängs Guds ordet i den nya teologin. Har de ingen Gudsfruktan alls? Är de alldeles blinda för vad de gör? När de öppnar dörren till en “kristen” gemenskap för dem som inte vill upphöra att leva efter köttet tillsluter de nämligen samtidigt Guds rike för de samma. “Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike. Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. Vet de inte? Fattar de inte att ingen kan se Guds rike som lever efter köttet? Vilken bibel läser de då?

Fragment endast, aldrig helhet.
Det tydligaste tecknet på det sedan apostlatiden förutsagda avfallet från den sunda läran är just den alltmer genomdrivna oförmågan att läsa hela sammanhanget innan man bryter loss enskilda meningar och verser till förfång för helheten. Gamla förbudets lag gavs till Moses av Gud. Sant eller falskt? Indelat i kapitlen 18 till 20 i den tredje Moseboken ger Gud, den helige, detaljerad instruktion om hur Hans förbundsfolk förhåller sig till ett antal kärnfrågor. Inledningen är detaljerad.
“”Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: Jag är Herren er Gud. Ni ska inte göra som de gör i Egyptens land, där ni har bott. Inte heller ska ni göra som de gör i Kanaans land dit jag vill föra er. Ni ska inte vandra efter deras stadgar. Mina domslut ska ni följa och mina stadgar ska ni handla noggrant efter. Jag är Herren er Gud.  Ni ska hålla fast vid mina stadgar och lagar, för den människa som följer dem ska leva genom dem. Jag är Herren. (18:1f)

Vad av allt detta står de för som nu skriver om sin teologi till att vara acceptabel för den värld som omger dem? Om de överger denna Herre vad väntar dem då? Har de alla drabbats av dödslängtan?
Jag utgår från ett antagande om att mycket av vad som står i dessa tre kapitel ännu anses vara bindande för vad som även i det nya förbundet vidmakthålls som varande vår etiskt hållbara vandel. Lagar om tillåtna sexuella relationer har ännu mestadels stöd även i svensk lag, även om liberaler inte kan låta bli att tala sig varma för ändringar till förmån för mera lust. (18:6-23)

Kyrkans relationer till sin omvärld avhandlas “via mellanhanden Israels folk” i avsnittet efter. I NTs terminologi sammanfattas det i Jesu avskedsord: “Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, för de tillhör inte världen liksom inte heller jag tillhör världen.  Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda.” Nej, nej säger den nya teologin, “släpp in dem så att de ser att vi är precis som de.” (18:24ff) Den som hävdar att vi som inte godtar denna tolkning är “homofoba” missar att de i själva verket är “normofober”. De avskyr normaliteten därför att den får dem att framståi ett sämre ljus. Ur biologisk synvinkel är deras oförblommerade bekännelse till sin sexualitet detsamma som “Vi hyllar att vi är en biologisk återvändsgränd utan vitalitet för framtida generationer”. De kunde lika gärna hävda: “Vi är en mänsklighetens återvändsgränd.” Och det firar vi i pride marscher varje år tills vi är utdöda.

Kapitel 19 återför allting till Guds egen natur som skäl till att de som kallar sig vid hans namn visar sträva efter att vara i världen sådan Han är i himlen.  Herren talade till Mose. Han sade:  Säg till Israels barns hela församling: Ni ska vara heliga, för jag, Herren er Gud, är helig. Var och en av er ska visa respekt för sin mor och sin far. Mina sabbater ska ni hålla. Jag är Herren er Gud. Ni ska inte vända er till avgudar och inte göra er några gjutna gudar. Jag är Herren er Gud. Identiskt talar aposteln Petrus: “Som lydnadens barn ska ni inte följa de begär som ni levde i förr, när ni var okunniga.  Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig.” Inget enda bud återspeglar något mindre än de anspråk som den Helige ställer på dem som tjänar Honom.

Hela resten av kapitel 19 handlar om nästan kärlek och socialt ansvarstagande. Om hederlighet och ärbarhet. Om solidaritet med medmänniskan, om att avstå från hämnd och vendetta, om att inte vägra ge bistånd till medmänniskan osv. Det handlar inte minst om “skall jag ta ansvar för och hänsyn till min broder?” Se detta, du profet: “Du ska inte gå med förtal bland ditt folk. Du ska inte stå efter din nästas blod. Jag är Herren. Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull.” Om dessa den nya tidens “herdar” inte längre är överens med Gud om vad som är synd, är det minst sagt synd om både herdarna och hjorden. Praktisk helighet handlar det om hela vägen. Bara den dåraktige går till rätta med Skaparen för det regelverk som Han gett för att bevara den jord Han har skapat.
Det tredje kapitlet i den raden sätter ner foten om en rad företeelser som alla i vår egen samtid är flitigt förkommande, utan att kyrkorna visat dem något närmare distanstagande. (sic) 20:1-5 Barn offrade till vällustens avgud. Abortsituationen är dess moderna variant.
Häxkonst, spiritism och trolldom kommer härnäst. Där har intrånget i kyrkorna blivit vardagsmat. Inte minst under diverse praktiserade meditationstekniker. All deras verksamhet till trots blir inget naturligt övernaturligt och inget kött eleverar sig till andlighet. Kött är kött och ande är ande, de blir aldrig sams. De uppnår som bäst “ett sken av Gudsfruktan” men utan dess kraft.

 Ni ska helga er och vara heliga, för jag är Herren er Gud Ni ska hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren som helgar er.” (20:7)
Först därefter kommer ånyo upprepade förmaningar om sexuell renhet. Inkluderande incest och homosexualitet. Hur kan det komma sig att dessa tre kapitel bara läses som om deras sammanhang inte var väsentligt eller som att den interfolierade påminnelsen om vem som ger dem dessa bud kunde överses med och ignoreras. Med vilken rätt isoleras någon enskild paragraf och omtolkas till förmån får det som den förbjuder? Och om det är acceptabelt hur förhindrar dessa jonglörer att de tappar alla de andra bollarna också? Har de som gör så ens en gnutta Gudskunskap? Har de någon som helst Gudsfruktan? Den dåraktighet som de lägger i öppen dager tyder inte på den visdom som är ett resultat av Gudsfruktan.

Legoteologi
Till syvende och sist kommer det an på svaret på den fråga som ställdes av Filip när han nalkades den etiopiske hovmannen: “Förstår du vad du läser?” “Hur skulle jag kunna det om ingen lär mig?” Sedan ett par hundra år har dekonstruktionen av Bibeln, dess kompletta fragmentering, skördat oändliga framgångar på Kristi församlings bekostnad. Predikanter har i generationer itutats att predika över lossryckta texter. De har bibringats en subkutan föreställning om att bibelns nära 800.000 ord saknar samband med varandra och kan användas som barn gör när de får en låda lego utan lock. Då de inte vet vad de skall bygga bygger de ihop vad som helst. Det är ju kul att se vad det kan bli när det inte behöver bli vad det borde.

Det är förutsagt att ske!
Nu borde detta alls inte överraska oss. Det är nämligen kristallklart redan i bibeltexterna vad som skulle komma att ske. Inom några decennier av Jesus Kristi död och uppståndelse varnas vi i skrift och nästan självlysande klartext om vad som skulle komma.
Romarbrevet 1:28ff  “Och eftersom de inte satte värde på kunskapen om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde sådant som inte får göras. De har blivit fyllda av all slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter, de är påhittiga i det onda och olydiga mot sina föräldrar, vettlösa, trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de samtycker dessutom till att andra gör det.

2 Peterbrevet 2:1 “Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det även bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande irrläror. De ska förneka den Herre som har friköpt dem och dra plötsligt fördärv över sig. Många ska följa dem i deras lössläppthet, och för deras skull kommer sanningens väg att bli hånad.  I sin girighet kommer de att utnyttja er med hjälp av falska argument. Men domen över dem är verksam sedan länge, och deras undergång sover inte.”

Och det tredje vittnesbördet: 2 Tim 3:1 “Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider.  Människorna kommer att vara egenkära, pengakära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvallriga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda,  falska, hänsynslösa och högmodiga. De kommer att älska njutning mer än Gud  och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!”

Förstår fåren i de hjordar vars herdar har övergivit den sunda läran att de inte längre är trygga i händerna på dessa som istället för att stå i gapet i muren för att försvara deras fårfålla nu är rena svängdörren för att blanda upp flocken av får med getter? Vart går numera föräldrar med sina barn om de vill komma till en fristad från sexualiseringens förödelse? Församlingen är numera på många håll lika genomsyrad av denna anpassning ner till minsta gemensamma biologiska nämnare som världen för övrigt.

Nä min vän, du är inte född sådan!
Du har sedan födelsen utsatts för en avsiktlig, uthållig och alla livets områden omfattande programmering bort ifrån allt det som Gud har gjort och sagt och bestämt om dig. Från dina första timmar har dina föräldrars äktenskap förlöjligats, förminskats, hånats, ifrågasatts. Tusentals timmar av otrohetspropaganda har passerat dina ögon och öron. Sexualiseringen av allting har smugits på dig redan från din dagistid. Allt vanligare har sexuella teman påtvingats dig i allt från underhållningsvärlden till reklam för produkter. Du kan inte undgå det. Och har självklart ingen aning om hur du har påverkats av både förekomsten av vilseledande propaganda eller bristen på goda exempel. Men skyll inte på Gud, din skapare. Ja säger du, men jag har i alla fall gått i kyrkan varje söndag i si och så många år. Jojo för varje veckas 25 timmar framför diverse media, samt kanske 30 timmar indoktrinering i skolan har du haft en 10 till 20 minuters (max) predikan som motvikt. Grattis.. Hur mycket minns du från allt det du hört?

“Se, bara detta har jag funnit: Gud skapade människan rak, men de har tänkt ut många påhitt.”

Du har under hela din livstid mött ytterst få verkliga Fäder. Varken bröderna Lejonhjärtas far eller Alfons Åbergs pappa, varken Farbror Melker eller han Lönneberga pappan till den “förgrömmade ungen” eller Pippis Långstrumps “negerkung” är normala fäder. Schwarzenegger, Clint Eastwood and John Wayne inte att förglömma. De har inte bara saknats i omvärlden, de har sedan länge försvunnit från församlingen också. Gud som Fader är ett minne blott och vare sig Hans Faderskap eller Sonens manifesterade manlighet har någon framträdande roll i kyrkornas liv. Fäder föds inte, de bildas till Faderskap av fäder. Lika lite som att man blir en ny Volvo för att man föds i ett garage blir man man för att man föds med manligt kön. Där Fäder saknas utelämnas sönerna till brödraskap. De har alla det gemensamt att de utövar kostsamt våld på kvinnor och barn.

Deras broderskap är också en del av infantiliseringen. Att en homokultur breder ut sig speglar den brist på mognad som är ett resultat av att Fäders auktoritet inte längre räknas. Pojkar och flickor leker för sig så länge de är barn. I homokulturen fortsätter leken, för de som leker den leken tar inte ansvar för nästa generation. Om sex som sådant separeras från familjeliv och barnuppfostran mynnar det ut i att barn är en olägenhet och förstör individens frihet. Och när de omogna sätter barn till världen blir barnen ofta sina föräldras föräldrar. Eller än värre, de blir till ett vuxenattribut, en identitetsmarkör, vuxen points för antalet barn liksom.
Sex utan ansvar för produkten är legio, även inom de kristna leden. Alltså måste dessa livsfrukter överlåtas åt någon annan, dvs kvinnorna mest, eller dödas, med kvinnornas s k rätt till sin kropp som stridsrop. Så har alltsedan Edens lustgård man och kvinna tvingats allt mer i sär. Sexualiteten som är ett av människans attribut, som dessutom har en given plats endast i livet i den här världen, har ersatt din identitet som skapad i Guds avbild och reducerat dig till en nästan rent animalisk konsumtionsmodul. Och avgrunden “synd” får inte nämnas utan att du blir kallad homofob.

Den som tidigare hoppades att kyrkan aldrig skulle hamna i samma träsk har nu lärt sig att det är tvärtom. Nu propagerar kyrkorna för en perversion av kärlek och låtsas som om det är möjligt att älska Gud av allt sitt hjärta och all sin kraft och allt sitt förstånd , samtidigt som man älskar att leva på tvärs mot samme Guds entydigt klargjorda vilja.

Du har matats med homosexualiteten som en norm utan att nånsin ana att den egentligen bara finns hos en marginell del av folket men är överrepresenterad till max i media och nöjesvärlden. Du förstår inte heller att denna värld styrs av en som är en lögnare från begynnelsen och att denne med kraft har gjort allt för att du inte någonsin skulle se den sanning som skulle avslöja verkligheten för dig. Men det svåra med människan är inte att lura henne, utan att övertyga henne om att hon är lurad. Det som ger den troende sorg är att villfarelsen inte avslöjas förrän det är för sent att vända om.

Är då kyrkan stängd för vissa?
Ja. den är stängd för den som vill ansluta sig till den för att legitimera en livsstil på tvären mot Guds bud, och som inte vill bereda sig för ett kommande Guds rike. Den som tar lätt på Guds bud för livet i denna värld har inte mycket att hoppas på i nästa. Det är förelagt människan att en gång dö och därefter dömas. Den som har en biblisk tro vet att den skall stå inför Kristi domstol för att skörda då vad den sår nu.“Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna.”
De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda, trotsiga och odugliga till varje god gärning.”
“Låt därför inte det goda ni fått bli smädat.  Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.  Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir erkänd av människor.

Alla är välkomna till den kyrka som har Guds avbilds återupprättelse som mål och existensberättigande, men det sker på Herrens villkor, inte på den lokala församlingens eller någon människas auktoritet.
Den har ingen uppgift att ta emot dem som vill stympa de vingar som den pånyttfödde en gång fått till flykt över frestelsens snaror här ner på marken. Ingen frestelse förpliktar någon att följa den till sitt logiska slut. De som vill “demokratisera” kyrkan så att alla når ner till den lägsta mänskliga möjliga gemensamma nivån har valt fel plats för sin strävan. Kristi församling hade en helt motsatt uppgift: “att ta mina fötter ur den djupa dyn och sätta dem på en fast klippa.” Och dess Herre var entydig:  “Och när jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig.” Av den och hundrade andra anledningar kan de som blivit lovade vita kläder inte kräla i dyn. De kan inte, som gris och hund återvända till lerpöl och spya. Anden övervinner köttet, om den ges prioritet.

Vi som är på Kristus troende har en respekt för hela Guds ord, och har ett givet förhållningssätt till den värld i vilken vi lever men vars diktamen vi inte följer. “För övrigt, bröder: allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant.  Det ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det ska ni göra. Då ska fridens Gud vara med er.”

“Ja, men sa inte Jesus att vi skulle älska alla?”
“Det sa han, men inte att vi skulle älska med alla.”

Störst är den kärlek som talar om för medmänniskan att hon inte går förlorad, utan redan är det, och att bara den kan bli räddad som vet om det.

Och sedan förklarar hur man blir räddad.


Teddy Donobauer 20 januari 2023

(För mera om den förvrängda kärleken se min bloggtext om “Ne badine pas avec l’amour”)








Related Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *